That’s not a knife, that’s a spoon

This entry was posted on Sunday, 11, December, 2011

20111211-104143.jpg

Om barnen ska få varsin serietidning måste ju även pappa få något att bläddra i. Så resoneras det tydligen på Statoil i Mariefred. Jag är ingen söndertorkad moralkärring men jag vet inte om jag vill att ungarna ska titta på porr när de letar efter passande tecknad förströelse till bilfärden…

Second black metal attack

This entry was posted on Wednesday, 23, November, 2011

20111123-195732.jpg
Bara så att ni vet… Ingen, och då menar jag verkligen ingen, är så härlig som Jesus god damn Kristus.

Bad boy 4 life

This entry was posted on Tuesday, 22, November, 2011

20111122-200248.jpgNär jag sent på eftermiddagen släntrar in på skolan kommer en fröken fram och meddelar med låg och lite hemlighetsfull röst att hon “behöver prata lite med mig”. Genast får jag en klump av ångest i bröstet och jag hinner tänka “vad har jag nu gjort och vad ska mamma säga?!”. Sen kommer jag ihåg att det är min son som går i skolan. Jag kommer inte att få mitt beteende utvärderat och analyserat av någon nyutbildad och finnig lågstadielärare med rigorösa pedagogiska intentioner. Jag kommer inte att behöva sitta i baksätet och lyssna på min mors förmaningar gällande mina smått tvångsmässiga clownfasoner.

Alla säger att det var bättre förr. Att barnaåren är så kravlösa. Säger man så har man glömt “utvecklingssamtal” och “föräldrakvart”. Tack Jesus för att jag är vuxen.

Fotnot: Skjortan på bilden. We do not speak of it.

Death before disco

This entry was posted on Saturday, 19, November, 2011

20111119-163541.jpg

200 sockerhöga och hyperspeedade ungar trängs med lika många föräldrar som desperat försöker behålla fattningen i en totalt kaotisk tillvaro. Apatin och de tomma blickarna hos många av föräldrarna i leklandets café vittnar om att man blickat ner i helvetet och nu saknar förmågan att samla ihop spillrorna av vad som tidigare kunde tituleras psyke. Välkomna till Sportys lekland, Falun – likt en dystopi värdig Cormac McCarthy. Stället som får Flugornas Herre att framstå som en chartersemester på Kanarieöarna.

Naturdemokraterna – din röst i trailerparken

This entry was posted on Friday, 18, November, 2011

Gårdagens massflykt från olika tvångsanstalter, LVU-hem och gruppbostäder i Dalarna med omnejd har nu fått konsekvenser på nationell nivå. I dagens tidningar kan vi läsa att de olika fraktionerna av svagsinta, kromosomavvikande och rent av regelrätt retarderade har samlats under samma fana och skaffat en gemensam agenda. De kallar sig Naturdemokraterna och de har siktet inställt på Sveriges alla vargar – och en plats i landets högsta styrande organ – riksdagen.

Samtidigt går Statistiska Centralbyrån ut med en dagsfärsk opinionsundersökning som visar på att Sverigedemokraterna, Piratpartiet och andra populistiska enfråge- och missnöjespartier tappat procentuellt lika många röster som medlemmarna Naturdemokraterna nu hävdar att de har bakom sig som stöd.

Polisen väljer nu att gå ut med en vädjan till allmänheten, att om ni stöter på någon av dessa individer, inte försöka inleda en intelligent diskussion. Kromosomavvikelser kan smitta och sprida en allmän idioti. Vissa av medlemmarna uppges även lida av skabb, rabies och syfilis. Ring istället genast till respektive kommuns avdelning för LSS (Lagen om stöd och service) eller närmaste psykiatriska akutmottagning. Dalapolisens presstalesman går också ut med en varning. “Även om intelligenskvoten är extremt låg – både på en individuell och kollektiv nivå – så har många av medlemmarna jägarlicens och därför även skarpladdade skjutvapen”.

TT SPEKTRA/GUBBGRINIG.SE

Chaos Theory

This entry was posted on Saturday, 17, September, 2011

Under hela ens uppväxt går man och väntar på dagen. Dagen då man ska vakna upp och känna sig vuxen. Dagen då man lär sig att uppskatta de tråkiga sakerna. Dagen då man äntligen ska förstå allt sådant som vuxna gör, det som för ens unga sinne är höljt i dunkel.

När man är i femårsåldern tror man att upplysningen infaller ungefär samtidigt som man får svettfläckar under armarna, börjar intressera sig för tjejer och utsöndrar en odör av hormoner. När man sedan kommer upp i tonåren tror man att all kunskap ska infinna sig någon gång när spritdimman och folkölsfyllan lagt sig och skolan och föräldrarnas krav försvinner. När man kommer upp vid 30-sträcket börjar något faktiskt att uppenbara sig. Inte kunskapen i den mening man önskar, den man suktat efter så länge och som på ett närmast magiskt sätt ska infinna sig och kasta ljus över livets stora mysterier. Kunskapen som ska få en att förstå hur samhällets infrastruktur fungerar, varför världens ekonomi är knuten till något så spekulativt som börsen, hur man står ut med tråkiga och intetsägande timslånga möten i instängda landstingslokaler och varför vi egentligen i dagens demokratiska samhälle fortfarande envisas med att ha ett kungahus.

Nej, kunskapen som sakta börjar infinna sig vid 30 är att alla andra vuxna vet lika lite som dig, eller mindre, om hur allt fungerar. Man inser att det inte finns några supersmarta människor som har övergripande översikt över hur allt samspelar och fungerar. Många tjänstemän och tjänstekvinnor sitter på sina jobb och har egentligen inte en susning om vad det är meningen att de ska göra. Andra sitter på sina jobb och tror sig veta vad de ska göra men är bedrövliga på uppgiften för att de helt enkelt inte har knäckt kunskapens mysterium. En del vet vad de gör, tyvärr vet dock inte deras överordnade i sin tur vad de håller på med. De försöker dölja sin inkompetens genom att förlita sig på andras inkompetens. En del kan inget, en del kan sin lilla bit, några kan pussla ihop en del av bitarna men ingen kan lägga ut hela pusslet.

Du inser sakta att det inte är mycket kunskap som skiljer dig från en VD för ett multinationellt företag med ansvar för tusentals och åter tusentals arbetare. Mängden kunskap denna person besitter är inte proportionerligt till hur många människors öde denna person styr över. Inte heller är kunskapsglappet proportionerligt till löneskillnaden. Ofta är det bara en silversked extra som avgör skillnaden mellan knegare och oligark.

Stunden då du inser att ingen vuxen människa kan inneha kunskapen som krävs för att ha den övergripande översikten över vårt samhälle är stunden du upplever sann rädsla. Jag förnekar verkligen inte att det finns specialkompetens. Man kan fördjupa sig i ett ämne. Men hur fördjupar man sig i översikt?

Samhället har hittills inte kastats ner i totalt kaos för att vi människor vill tro att någon har kontroll. Någon högt där uppe i det pampiga kommunhuset vet allt som händer. Kalkylerar på hur allt samverkar. Beräknar hur individer påverkar individer. Där inne sitter en vuxen individ, en tvättäkta übermench, som kan ha timslånga möten i syrefattiga konferensrum utan att det kryper i kroppen och utan att anteckningsblocket är fullkladdat av dödskallar och oproportionerliga blommor. En vuxen individ som knäckt koden för hur man kan dricka obegränsat med kaffe utan att bli gasig i magen under eftermiddagsmötet. En som förstår hur en eventuell skattesänkning i Uzbekistans slumområden påverkar högkostnadsskyddet på Färilas vårdcentral.

Under medeltiden var de flesta människor överens om att Gud och kyrkan hade översikt. I dagens sekulariserade samhälle får vi vända oss till politiker och tjänstemän. Jag är ledsen att spräcka er bubbla. Det är egentligen ingen som har koll. Ingen har kunskapen med stort K. Vi lever i ett kaos. Vänd er till Jesus och de sju små dvärgarna eller acceptera och gå vidare.

Porn of the dead

This entry was posted on Monday, 05, September, 2011

Karaktär. Det är bara att konstatera att de flesta av oss har karaktär. Till och från. Mer eller mindre.

Min karaktär försvann ungefär samtidigt som Vanilla Ice och MC Hammer slog igenom hos den breda massan. Sedan dess har allt stadigt gått käpprätt åt helvete. Att jag i dagsläget inte väger 200 kilo med tillhörande diabetes och förhöjt kolesterol är inget mindre än ett Guds mirakel.

Likt många som står i vårdkö för en gastrisk bypass-operation är min stora svaghet sås. Kebabsås, bearnaisesås, dippsås, guchamolesås, vitlökssås och mer kebabsås. Mitt missbruk är av så extrema mått att jag gärna stänger in mig, allena, för att förlusta mig i dessa trögflytande kulinariska höjdpunkter. Jag håller stenhårt i dippskålen och bjuder motvilligt med mig av Guds nektar till min sambo. När mina flottiga och surkrämsdoftande fingrar jobbat sig ner i botten av chipspåsen, och de små flarnen av potatis inte längre håller måttet för att bära fram såsen till min suktande munhåla, häller jag helt sonika ner resterna i dippskålen, rör om, och äter det geggiga resultatet med sked. Som en förvrängd version av fil och flingor. Efter detta får jag lov att skamset smyga in på toaletten för att skölja ur de kladdiga såsresterna ur mitt skägg.

För några månader sedan tog jag ett beslut. Det skulle nu vara slut på den konstanta viktuppgången. Min spegelbild äcklade mig. Jag skulle dra ner på kolhydrater och äta sjuka mängder protein och fett. Jag skulle ta hälsosamma promenader efter barnen somnat. Jag skulle få Iggy Pops heroinkropp. Snabbt.

Hur gick det? Igår, när min sambo och yngsta son oskyldigt somnat in, satte jag mig framför TV:n med ett paket kolaglass. När jag efter några minuter tittade ner i förpackningen insåg jag till min stora förskräckelse att jag tryckt i mig närmare en liter glass. En liter. Besviken på mig själv borstade jag tänderna och kröp ner i sängen. Den fysiska ansträngningen att ta mig till sängen fick mig att bli andfådd och mitt hjärta att komma upp i arbetspuls.

Karaktär.

Getting high in the rock n’ roll high school

This entry was posted on Monday, 22, August, 2011

Då var dagen tillslut här. Samuel, min äldste son, har börjat skolan. Förvisso förskoleklass, den i folkmun så kallade “nollan”, men steget från dagis till förskoleklass är stort och steget mellan “nollan” och första klass är minimalt. Samuel var hellugn. Jag var märkbart nervös.

Nu börjar en tid av invecklade sociala spel. Många år av växtvärk, utveckling, lärande, biologisk förändring, grupprocesser, grupptryck, kärlek, hat, vänskap och intriger. Jag som vuxen ser själv tillbaka på tiden i grundskolan med en slags melankolisk känsla. Det är långt ifrån en enkel tid. Den konstanta pressen att passa in, att hela tiden bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Att bli dömd och döma andras personligheter. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på hur jag ibland blev behandlad i grundskolan. Det är ännu fler gånger jag tänkt på hur jag behandlat andra. Jag är långt ifrån stolt över allt jag sa och gjorde. Till mitt och andras försvar kan jag bara skylla på att vi var barn. Barn kan vara riktigt jävla elaka. De vet helt enkelt inte hur deras ord och handlingar påverkar andra människor. Eller så vet det, men saknar förmågan att riktigt förstå.

Min oro är självklart om jag har gjort Samuel redo för dessa prövningar. Är han stark nog att våga vara sig själv? Är han tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva klanka ner på andra? Han är verkligen ingen slagskämpe. När de övriga pojkarna ska brottas ställer sig Samuel gärna vid sidan av. Jag tror dock inte att det handlar om feghet. Feg är han inte. Han har aldrig problem att säga till någon om han tycker att personen ifråga beter sig illa. Han är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att man behandlar sina kompisar korrekt. Tyvärr är nog inte alla barn så.

Även om han är välutvecklad och duktig på att berätta vad han tycker, tänker och känner så är han fortfarande ett barn. Han är inte immun mot grupptryck. Han är inte immun mot andra barns åsikter. Han är ingen ängel som aldrig gör en fluga förnär. Han kommer att göra saker han senare kommer att ångra. Han kommer att få otrevliga upplevelser som han med viss sorg kommer se tillbaka på. Trots svårigheterna måste nog allt detta ske. Det är viktiga steg i utvecklingen till att bli en empatisk och sympatisk människa. Genom att uppleva toppar och dalar kommer han att få förståelse för hur andra påverkas. Hittills har hela världen snurrat kring honom. Nu kommer han att bli medveten om alla andras världar. Hur mycket jag än vill skydda honom från allt detta så måste jag nog bita ihop och låta honom ta små smällar emellanåt. Även om varenda cell i kroppen skriker av frustration.

Därmed inte sagt att jag tänker tolerera vad som helst. Det finns självklart en gräns för vad jag tänker utsätta mitt barn för. Går någon skitunge över den gränsen kan jag lova att de, och deras föräldrar, kommer att få med en skogstokig far att göra. Jag kan inte helt ignorera min beskyddarinstinkt. Ingen jävel ska få skada min bebis.

Epic fail

This entry was posted on Wednesday, 03, August, 2011

Vissa av er kommer direkt att förstå varför namnet på handkrämen, och dess undertitel, är så fruktansvärt fel. Så fel. Tydligen har inte Rusta gjort kopplingen.

John Maurits Idvardsson 1926-2011

This entry was posted on Thursday, 28, July, 2011

Lördag förmiddag, när världen fortfarande var i chocktillstånd över den fruktansvärda massakern i Norge, valde min morfar att sluta andas. Cancer och cellgifter blev för mycket för hans 85-åriga kropp. Taxin som skulle ta honom till sjukhuset hade just parkerat utanför huset. Morfar, som aldrig önskat vara en börda för någon och vars största skräck var att inte kunna ta hand om sig själv, ville inte spendera sina sista dagar i en klinisk miljö utan valde helt enkelt att dö i sömnen i hemmet med sin familj runt om sig. Taxin fick åka därifrån tom.

Under en period i livet är det extra viktigt för oss pojkar att hävda sig inför andra jämnåriga. Det kan vara vem som är starkast, snabbast eller vems pappa som har störst muskler eller kör den största lastbilen. Min morfar skulle definitivt ha besegrat alla andras morfäder. Jag skryter fortfarande om min morfar, trots att jag nu är 32. Fyra VM-guld i militäriskt skidskytte, ett diplom för “Bästa idrottsman genom tiderna” från hans regemente, samt flertalet tunga utmärkelser och intyg. Han var engagerad i arbetet inom skidsporten under “Billan” Westins tid och hade nog åkt skidor in i det sista om det inte vore för en utnött höftkula och ömmande ben efter ett liv av konstant tränande. Det fanns inte ett uns fett på hans muskulösa och seniga kropp. Hans trasiga fötter stod som monument över hundratals och åter hundratals mil i blöta och kalla skor. Han var säkert rätt respektingivande för sina rekryter på I21. Var det någon jag trodde var odödlig så var det John Idvardsson, fallskärmsjägare och yrkesmilitär.

Morfar tog sitt sista andetag medan jag tankade bilen. Jag skulle snabbt ta mig från Falun till Sveg för att hinna säga adjö. Efter den längsta resan jag någonsin upplevt fick jag till slut se honom. Framför “stjärttavlan” i mormor och morfars sovrum som roat och fascinerat mig sen barnsben. Min tysta och starka morfar. Skinn och ben. Han såg så liten ut där han låg. Han hade tidigare sagt till min moster att han minsann “inte vill ha några gråterskor” hos sig när han dör. Jag beklagar morfar, vi grät en hel del. Vi kommer nog alla att gråta en hel del till innan sorgen byts ut mot saknad och lyckliga minnen.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på när jag klarade mig undan lumpen. Efter en krystad snyfthistoria för psykologen så fick jag åka hem. Innan utfört fystest. Det sista jag kände för var att leka krig i ett år av mitt liv. Väl i Sveg mötte jag morfar som saktade in bilen och vevade ner rutan. Han synade mig, iförd min mest extrema punkklädsel, och konstaterade med ett busigt och varmt leende att “dig släppte dom väl inte in?!”. Trots våra olikheter så accepterade han mina val. Det var nog första gången jag kände att han var stolt över att jag gick min egen väg.

Minnet av mormors sorg och panik när han kördes iväg i den föråldrade likbilen av den trinde och otrevliga begravningsentreprenören och hans retarderade kumpan kommer alltid att finnas kvar som en svart klump i mitt medvetande. Samuels och Elijahs farmorfar. Daniels, Hannas, Saras och Josefins morfar. Desirées och Elisabets pappa. Mariannes make och livskamrat. Familjens alfahanne. Den tyste och starke. Med de fina skrattrynkorna och busiga ögonen.

För drygt två veckor sedan var morfar ute och krattade. Jag kramade om honom och sa att vi ses om lite mer än en vecka. Det gjorde vi.