John Maurits Idvardsson 1926-2011

Lördag förmiddag, när världen fortfarande var i chocktillstånd över den fruktansvärda massakern i Norge, valde min morfar att sluta andas. Cancer och cellgifter blev för mycket för hans 85-åriga kropp. Taxin som skulle ta honom till sjukhuset hade just parkerat utanför huset. Morfar, som aldrig önskat vara en börda för någon och vars största skräck var att inte kunna ta hand om sig själv, ville inte spendera sina sista dagar i en klinisk miljö utan valde helt enkelt att dö i sömnen i hemmet med sin familj runt om sig. Taxin fick åka därifrån tom.

Under en period i livet är det extra viktigt för oss pojkar att hävda sig inför andra jämnåriga. Det kan vara vem som är starkast, snabbast eller vems pappa som har störst muskler eller kör den största lastbilen. Min morfar skulle definitivt ha besegrat alla andras morfäder. Jag skryter fortfarande om min morfar, trots att jag nu är 32. Fyra VM-guld i militäriskt skidskytte, ett diplom för “Bästa idrottsman genom tiderna” från hans regemente, samt flertalet tunga utmärkelser och intyg. Han var engagerad i arbetet inom skidsporten under “Billan” Westins tid och hade nog åkt skidor in i det sista om det inte vore för en utnött höftkula och ömmande ben efter ett liv av konstant tränande. Det fanns inte ett uns fett på hans muskulösa och seniga kropp. Hans trasiga fötter stod som monument över hundratals och åter hundratals mil i blöta och kalla skor. Han var säkert rätt respektingivande för sina rekryter på I21. Var det någon jag trodde var odödlig så var det John Idvardsson, fallskärmsjägare och yrkesmilitär.

Morfar tog sitt sista andetag medan jag tankade bilen. Jag skulle snabbt ta mig från Falun till Sveg för att hinna säga adjö. Efter den längsta resan jag någonsin upplevt fick jag till slut se honom. Framför “stjärttavlan” i mormor och morfars sovrum som roat och fascinerat mig sen barnsben. Min tysta och starka morfar. Skinn och ben. Han såg så liten ut där han låg. Han hade tidigare sagt till min moster att han minsann “inte vill ha några gråterskor” hos sig när han dör. Jag beklagar morfar, vi grät en hel del. Vi kommer nog alla att gråta en hel del till innan sorgen byts ut mot saknad och lyckliga minnen.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på när jag klarade mig undan lumpen. Efter en krystad snyfthistoria för psykologen så fick jag åka hem. Innan utfört fystest. Det sista jag kände för var att leka krig i ett år av mitt liv. Väl i Sveg mötte jag morfar som saktade in bilen och vevade ner rutan. Han synade mig, iförd min mest extrema punkklädsel, och konstaterade med ett busigt och varmt leende att “dig släppte dom väl inte in?!”. Trots våra olikheter så accepterade han mina val. Det var nog första gången jag kände att han var stolt över att jag gick min egen väg.

Minnet av mormors sorg och panik när han kördes iväg i den föråldrade likbilen av den trinde och otrevliga begravningsentreprenören och hans retarderade kumpan kommer alltid att finnas kvar som en svart klump i mitt medvetande. Samuels och Elijahs farmorfar. Daniels, Hannas, Saras och Josefins morfar. Desirées och Elisabets pappa. Mariannes make och livskamrat. Familjens alfahanne. Den tyste och starke. Med de fina skrattrynkorna och busiga ögonen.

För drygt två veckor sedan var morfar ute och krattade. Jag kramade om honom och sa att vi ses om lite mer än en vecka. Det gjorde vi.

2 Responses to “John Maurits Idvardsson 1926-2011”

  1. Didde Nilsson says:

    Jävlar var bra skrivet!

Leave a Reply