Archive for the ‘Allmänt människoförakt’ Category

Naturdemokraterna – din röst i trailerparken

Gårdagens massflykt från olika tvångsanstalter, LVU-hem och gruppbostäder i Dalarna med omnejd har nu fått konsekvenser på nationell nivå. I dagens tidningar kan vi läsa att de olika fraktionerna av svagsinta, kromosomavvikande och rent av regelrätt retarderade har samlats under samma fana och skaffat en gemensam agenda. De kallar sig Naturdemokraterna och de har siktet inställt på Sveriges alla vargar – och en plats i landets högsta styrande organ – riksdagen.

Samtidigt går Statistiska Centralbyrån ut med en dagsfärsk opinionsundersökning som visar på att Sverigedemokraterna, Piratpartiet och andra populistiska enfråge- och missnöjespartier tappat procentuellt lika många röster som medlemmarna Naturdemokraterna nu hävdar att de har bakom sig som stöd.

Polisen väljer nu att gå ut med en vädjan till allmänheten, att om ni stöter på någon av dessa individer, inte försöka inleda en intelligent diskussion. Kromosomavvikelser kan smitta och sprida en allmän idioti. Vissa av medlemmarna uppges även lida av skabb, rabies och syfilis. Ring istället genast till respektive kommuns avdelning för LSS (Lagen om stöd och service) eller närmaste psykiatriska akutmottagning. Dalapolisens presstalesman går också ut med en varning. “Även om intelligenskvoten är extremt låg – både på en individuell och kollektiv nivå – så har många av medlemmarna jägarlicens och därför även skarpladdade skjutvapen”.

TT SPEKTRA/GUBBGRINIG.SE

Chaos Theory

Under hela ens uppväxt går man och väntar på dagen. Dagen då man ska vakna upp och känna sig vuxen. Dagen då man lär sig att uppskatta de tråkiga sakerna. Dagen då man äntligen ska förstå allt sådant som vuxna gör, det som för ens unga sinne är höljt i dunkel.

När man är i femårsåldern tror man att upplysningen infaller ungefär samtidigt som man får svettfläckar under armarna, börjar intressera sig för tjejer och utsöndrar en odör av hormoner. När man sedan kommer upp i tonåren tror man att all kunskap ska infinna sig någon gång när spritdimman och folkölsfyllan lagt sig och skolan och föräldrarnas krav försvinner. När man kommer upp vid 30-sträcket börjar något faktiskt att uppenbara sig. Inte kunskapen i den mening man önskar, den man suktat efter så länge och som på ett närmast magiskt sätt ska infinna sig och kasta ljus över livets stora mysterier. Kunskapen som ska få en att förstå hur samhällets infrastruktur fungerar, varför världens ekonomi är knuten till något så spekulativt som börsen, hur man står ut med tråkiga och intetsägande timslånga möten i instängda landstingslokaler och varför vi egentligen i dagens demokratiska samhälle fortfarande envisas med att ha ett kungahus.

Nej, kunskapen som sakta börjar infinna sig vid 30 är att alla andra vuxna vet lika lite som dig, eller mindre, om hur allt fungerar. Man inser att det inte finns några supersmarta människor som har övergripande översikt över hur allt samspelar och fungerar. Många tjänstemän och tjänstekvinnor sitter på sina jobb och har egentligen inte en susning om vad det är meningen att de ska göra. Andra sitter på sina jobb och tror sig veta vad de ska göra men är bedrövliga på uppgiften för att de helt enkelt inte har knäckt kunskapens mysterium. En del vet vad de gör, tyvärr vet dock inte deras överordnade i sin tur vad de håller på med. De försöker dölja sin inkompetens genom att förlita sig på andras inkompetens. En del kan inget, en del kan sin lilla bit, några kan pussla ihop en del av bitarna men ingen kan lägga ut hela pusslet.

Du inser sakta att det inte är mycket kunskap som skiljer dig från en VD för ett multinationellt företag med ansvar för tusentals och åter tusentals arbetare. Mängden kunskap denna person besitter är inte proportionerligt till hur många människors öde denna person styr över. Inte heller är kunskapsglappet proportionerligt till löneskillnaden. Ofta är det bara en silversked extra som avgör skillnaden mellan knegare och oligark.

Stunden då du inser att ingen vuxen människa kan inneha kunskapen som krävs för att ha den övergripande översikten över vårt samhälle är stunden du upplever sann rädsla. Jag förnekar verkligen inte att det finns specialkompetens. Man kan fördjupa sig i ett ämne. Men hur fördjupar man sig i översikt?

Samhället har hittills inte kastats ner i totalt kaos för att vi människor vill tro att någon har kontroll. Någon högt där uppe i det pampiga kommunhuset vet allt som händer. Kalkylerar på hur allt samverkar. Beräknar hur individer påverkar individer. Där inne sitter en vuxen individ, en tvättäkta übermench, som kan ha timslånga möten i syrefattiga konferensrum utan att det kryper i kroppen och utan att anteckningsblocket är fullkladdat av dödskallar och oproportionerliga blommor. En vuxen individ som knäckt koden för hur man kan dricka obegränsat med kaffe utan att bli gasig i magen under eftermiddagsmötet. En som förstår hur en eventuell skattesänkning i Uzbekistans slumområden påverkar högkostnadsskyddet på Färilas vårdcentral.

Under medeltiden var de flesta människor överens om att Gud och kyrkan hade översikt. I dagens sekulariserade samhälle får vi vända oss till politiker och tjänstemän. Jag är ledsen att spräcka er bubbla. Det är egentligen ingen som har koll. Ingen har kunskapen med stort K. Vi lever i ett kaos. Vänd er till Jesus och de sju små dvärgarna eller acceptera och gå vidare.

The Devil stole the beat from The Lord

Inom den kaosgnostiska satanismen jämställer man som jag förstått det ibland Pan med Satan/Lucifer. Alla som vänder sig till denna form av alternativ religionsuppfattning verkar också anse att det är en specifik genre som passar bäst till deras antikosmiska trosuppfattning, nämligen Black Metal. Jag skulle vilja påstå att om Pan är densamme som Satan så borde ju den ondaste musikformen rent logiskt vara panflöjtsmusik. Några som förstått detta är det gäng av kringkuskande satanister som, utklädda till amerikanska urinvånare, reser runt mellan olika marknader och tillställningar under sommarhalvåret och gör livet surt för oss alla med en tillstymmelse till musikkännande. Det har hänt mer än en gång att jag intet ont anande kommit gående med familjen i lugnan ro för att i nästa sekund bli audiellt våldtagen av “My heart will go on”, från skandalfilmen Titanic. Inte framförd med svulstigt utdragna toner av Celine Dion, vilket är hemskt nog, utan med hjälp av denna styggelse till träinstrument, spelat till en tafflig karaokebakgrund och hanterat av någon individ i fransjacka och fjäderskrud som troligtvis är lika bevandrad i indianernas tradition som Leif GW Persson är i grundläggande näringslära.

Det enda som är värre än ledmotivet till båtfilmen är de fåtalet gånger jag hört panflöjtsversionen av Whams “Last Christmas”. Den får mig på allvar att vilja rasera allt vad civilisation heter – omkullkasta alla rådande normer och värderingar och låta allt börja om allt från början. Destroy, erase, improve. Kanske är det just vad kaosgnosticisterna vill?

Inför min första sons födelse skulle alla blivande föräldrar träna sig i att slappna av inför förlossningen. Självklart hade de omtänksamma barnmorskorna laddat upp med avslappningsmusik av rang. Panflöjt. Självklart till exotiska ljud av porlande vatten och regnskog. Jag såg mig omkring i rummet under avslappningsövningarna. De flesta hade ett avspänt ansiktsuttryck. Man kunde se att deras kropp och sinne var i balans, hur de blivande mammorna knappt kunde vänta till det förlösande ögonblicket, och hur musiken vidrörde själen på de blivande papporna och väckte en uråldrig beskyddarinstinkt. De var ett med naturen och sin animal spirit guide.

Själv ville jag skrika av ren frustration. Jag ville att de som spelade på skivan, skivbolaget som gett ut den, affären som sålt den och framför allt barnmorskan som spelade upp den skulle få betala ett högt pris för sin avsaknad av musiköra. Jag ville ta tag i min stol, kasta den genom fönstret, hoppa ut i det fria och glömma allt vad förlossning och ansvarstagande föräldraskap innebar. Varenda cell i kroppen skavde av panflöjtens dova och mjuka toner. Det mina vänner, är ett sant bevis på djävulens makt över köttet.

Return to planet of the apes

Lennart Carlström. Hur kunde jag missa denna individ?

Låt oss gemensamt syna Lennarts CV och se vad han erbjuder för erfarenhet åt vår gemensamma samhällsutveckling. Lennart Carlström sitter sedan 2010 i Härnösands kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Förutom att detta gör honom till en inskränkt hillbilly så påstår han sig även vara född som Shaman. Ni vet hoppa på ett ben, skaka med maracas, frambringa hummande ljud, samtala med andeväsen, ha låtsaskompisar i djurformer, röka präriegräs i fet fredspipa och äta sig lätt överviktig på friterad mat. Shaman.

Lennart nöjer sig dock inte med att skinna andra svagsinta människor med sitt kvacksalveri via telefon för 19,90 i minuten. Nej, han bjuder även på anekdoter om sina närkontakter med UFOn för alla som orkar lyssna. Han har publicerat en artikel om dessa “fyra helt otroliga möten” på det högst suspekta nätmagasinet blaskan.nu. Han avslutar den flera sidor långa, redigt störda haschpsykosen, med raden “Två mycket trovärdiga vittnen finns för den som forskar seriöst.” För det första så finns det ingen seriös forskare som skulle ta i Lennart med tång. För det andra tvivlar jag på att Lennart rör sig i kretsar där “mycket trovärdiga vittnen” existerar.

Grattis ni ca 6% av Sveriges röstande befolkning. Vi lägger till ännu en suspekt kvacksalvare – med ett ekande tomrum i huvudet – på listan av ignoranta grobianer ni har röstat fram till Sveriges styrande skikt. Kromosomavvikelse vs. samhällsutveckling, 1-0.

Hate campaign

Det är inte nödvändigtvis sura gamla gubbar som är samhällsutvecklingens främsta antagonister. Det finns ett väldigt stort antal bittra människor i alla åldrar där ute som älskar att tycka till om allt och alla. Det senaste; Faluns satsning på VM i skidor 2015.

Precis som tidigare älskar lokaltidningen att gotta sig i väldigt förenklad retorik och ställer gladeligen grupperingar mot varandra likt en catfight som utspelas i trailerpark lokaliserad i södra nordamerika. Helt plötsligt har varenda bitter själ vaknat till liv och skaffat sig en magisterexamen i nationalekonomi och sociologi. De vet självklart bäst hur kommunens pengar ska användas och vilka områden som ska prioriteras. Förutom inställningen att de vet bäst så har de alltid en till sak gemensamt; de föraktar och ifrågasätter alla med högre utbildning och alla som de anser stå högre upp i samhällshierarkin.

De få anledningar jag kan tänka mig ligger bakom att dessa människor inte redan besitter de främsta maktpositionerna, då de kan tydligen både är allsmäktiga och kan allt, är att:

1. de är fruktansvärt fula.
2. de är inavlade.
3. de helt saknar social kompetens.
4. de helt saknar förmågan att tänka längre än till tippen av deras potatisformade näsor.
5. de inte klarar av att vistas ute i samhället utan att få stirrig blick och ymninga svettningar.
6. de inte törs gå utanför dörren då de fruktar ett angrepp från vargar och människor från andra kulturer.
7. de inte blir utsläppta från gruppboendet av personalen.

God is in the radio

Ni som börjat oroa er för Aztekernas tolkning av jordens livslängd och kommande undergång, som för övrigt troligtvis skedde under en drogpsykos när någon suspekt medicinman tuggat för många kokablad och offrat några oskyldiga ungdomar till gudarna, lär nu sätta maten i vrångstrupen. Den kristna sekten och radiostationen Family radio och dess helige kvacksalvare/schaman/fuhrer Harold Camping har efter att ha läst Bibeln uppochner, bakochfram, snett från sidan och slutligen översatt till Älvdalsmål kommit fram till att jorden går under den 21 maj 2011. Det mina nervösa och svagsinta vänner är om fyra dagar. Det är nu bäst att ni snabbt förkastar hin håle och börjar rabbla Ave maria och Pater Noster. Tyvärr är dock alla platser i himlen fulla av Jehovas Vittnen. De fylldes upp för många herrans år sedan. Vad dagens Jehovas hoppas på att uppnå med sitt dörrknackande är för mig ett mysterium. Kanske de hoppas på en bänkplats i Guds farmarlag?

Ledsnar aldrig religiösa extremister på att ha fel? Hur många svaga människor finns det i världen som blint följer dessa galningar? Om fem dagar kommer Harold Camping och hans lärjungar vakna upp till samma gamla värld. De kan tolka om texterna i Bibeln och sedan sätta ett nytt datum. Sen kan de fortsätta att hjärntvätta sina barn och sina medmänniskor. Jehovas Vittnen har väl passerat ganska många planerade undergångar vid detta laget? Family Radio har några domedagar kvar att avverka innan de uppnår samma status.

1874 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1878 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1881 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1910 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1914 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1915 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1918 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, C. T. Russell
1920 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, J. F. Rutherford
1925 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen, J. F. Rutherford
1941 Värdens undergång – enligt Jehovas Vittnen (Vakttornet)
1957 Världens undergång – Perioden 16 – 23 april – enligt Jehovas Vittnen
1975 Det definitiva slutet på människans 6000-åriga historia – enligt Jehovas Vittnen
1994 Världens undergång – enligt Jehovas Vittnen

Epic fail som ungdomarna skulle ha sagt.

A new power is rising

I och med solen och värmens intåg poppar de upp likt svampar. Jag talar om de kringkuskade nöjesparkerna som smäller upp sina gamla rostiga griståg och fallfärdiga flygplanskaruseller där hälften av alla åkdon vägrar att lyfta då hydrauliken gav upp ungefär samtidigt som Ronald Reagan blev vald till USAs president. Under samma tid som det tar att säga “en deluxe-langos, tack” har det byggts upp fyra olika åkattraktioner, två chokladhjul med tvivelaktiga vinster och en hoppborg där gummit är lagat med cykelplåster och luktar som högstadiegymnastikens omklädningsrum. Allt direktimporterat från Östtyskland direkt efter murens fall. Allt har en aura av budget och fuskbygge.

Alla attraktioner på tivolit riktar sig till – med undantag för några få individer med downs syndrom och annan mental funktionsnedsättning – barn i åldrarna 3 till 12 år. Alla skyltar och dekor som omger spektaklet talar dock om ett glamouröst liv med snabba bilar, feta cash och villiga kvinnor som genomgått flertalet estetiska förändringar med hjälp av kirurgi. Om bildspråket försöker utlova en lyxig flykt från vardagen så gör personalen vid tivolit raka motsatsen. Med trött kroppshållning och en smutsig skäggstubb som skiftar i mörkblått puffar de på importcigaretter och blåser långsamt ut röken mellan de tandlösa gluggarna, rätt ner i ansiktet på de väntande barnen som febrilt försöker få lämna fram sin biljett genom att dra personalen i deras urtvättade och noppriga Adidaskopior till byxor. På den grå fleecetröjan vittnar fläckarna av stekflott och smörjolja om att möjligheterna till en duglig hygien är starkt begränsad. De solblekta kepsarna vilar som hyllningsmonument av varma dagar på namnlösa asfaltsparkeringar.

Jag kan inte se att dessa människor föds. Jag förstår inte hur de skulle kunna ha en mamma och en pappa. Var det ingen som lärde dem hur man tvättar sig, hur man talar till folk, hur man borstar tänderna och vad som är en godtagbar passform på kläder? Ingen har tydligen berättat ett det numera är vetenskapligt bevisat att passiv rökning är skadligt för barn.

Jag föreställer mig att de likt Sarumans Uruk Hais föds fram ur fostersäckar som grävs upp ur jorden. De radas sedan upp och blir tilldelad en keps med reklamtryck, en fleecetröja, ett par mjukisbyxor köpta på outlet och ett par blekrosa foppatofflor. Utan att ens ha lärt sig de mest grundläggande kommunikationsformerna kastas de sedan ut bland femtiotalet ungar som höga på sockervadd desperat hungrar efter nästa adrenalinkick.

Vi föräldrar, som i vanliga fall ser till att våra barn äter rätt, använder hjälm när de cyklar och får en korrekt pedagogisk uppfostran, drabbas nu plötsligt av masspsykos och betalar villigt ett sjukt överpris för att våra barn ska utsättas för direkt livsfara samtidigt som de andas in giftig rök och får bevittna sexistiska och lätt pornografiska bilder. Känslan när man vaknar upp efter detta snedsteg kan närmast tituleras Tivoliångest. I det sinnestillståndet är allt grått.

Feel good hit of the summer

Häromdagen publicerade kvällstidningarna nyheten att Ola Lindholm, programledare för barnprogrammet Wild Kids, lämnat urinprov som visat sig innehålla spår av kokain. Om det ligger någon sanning i detta bryr jag mig inte om att debattera. Av erfarenhet misstror jag dock i stort sett allt kvällstidningarna rapporterar. Men genast är moralpaniken igång hos alla förstoppade curlingföräldrar som till varje pris vill skydda sina barn mot all möjlig form av vad de anser vara ondska.

Jag är verkligen ingen drogliberal. Jag avskyr resonemangen kring legalisering och dess nyliberala motto “så länge det inte skadar någon annan”. Men allvarligt, skulle användandet av illegala substanser inom barnprogramsindustrin vara något sensationellt? Uppenbarligen har all dessa vettskrämda föräldrar aldrig satt sig djupare in i vilka program deras barn ser.

Pippi rökerTro de på allvar att Teletubbies kom till på Hem & Skolas årsmöte? Några mystiska figurer i mjukisdress med speglar på magen som springer, kryper och leker i en extremt färgglad kuliss och som tycker om att kramas och njuta av solen – som är ett jollrande bebisansikte? Herregud, det känns som om någon stoppat i mig ett halvkilo suspekta svampar när jag kollar in Barbapapa. Det är som en redig haschpsykos att bevittna hur den rosa blobben och hans familj ständigt förändras till olika figurer och former. Bumbibjörnarna tar till någon suspekt substans för att börja studsa. My little pony är talande hästar med moln och regnbågar intatuerade på ena skinkan. Listan kan göras lång.

Dr Snuggles är ett kapitel för sig. Han får hela sextiotalet med sin studentrörelse, hippiemusik och frigörelse att framstå som konservativ och torr. Människorna som skapade serien kan aldrig någonsin ha varit vid sina sinnens fulla bruk. De måste bokstavligen ha vadat runt i kola med en nål konstant i armvecket samtidigt som de puffade präriegräs från en gigantisk sjömanspipa och slickade syra från frimärken.

Hittills har vi insatta föräldrar blundat för att människorna i och bakom barnproduktionerna ibland tar till fredspipan för att få inspiration. Vi är glada och nöjda så länge ungarna uppskattar barnprogrammen. Så länge vi ibland får chans till 10 minuters vila för att ta tag i diskberget eller för att laga storkok så är vi duktiga på att ignorera mjölspåren under programledarnas näsor.

Ps. Då människor som hängs ut i kvällstidningarna sällan får en chans att bemöta anklagelserna utan att allt de säger förvrängs så har nu Ola startat en egen blogg. Där kan ni läsa svart på vitt vilka vidriga råttor till “journalister” som jobbar på dessa skitblaskor. Läs bloggen här. Om Ola är skyldig eller ej tar jag dock som sagt inte ställning till. Inte heller tycker jag att hans spår av narkotika i hans urinprov har något som helst nyhetsvärde. Ds.

She rides the night

Ladies Night. Detta koncept äcklar mig å det grövsta. Martin Stenmarck, och hans självgoda kumpaner i moderiktiga kostymer av svart läder, har efter framträdanden i fruktansvärt usla underhållningsprogram i panik sett sig om efter ytterligare möjligheter att snabbt profitera på deras högst bräckliga kändisskap. Offren? Främst medelålders kvinnor från miserabelt tråkiga förhållanden som i hemlighet längtar efter att få sin kropp hängmörad av den lokale charkuteristen eller posten levererad till sina högst privata brevinkast av den ståtlige brevbäraren.

För arbetsmoralens skull ska de nu på företagets bekostnad under en kväll få dregla sig mätta över vältränade hunkar, skönsjungande och spraytan-bruna schlagerstjärnor, avdankade brottare, kändissnickare och komiker vars en gång klart lysande stjärna nu dalat till lokaltidningsnivå. Notera hur Stenmarcks gest och sugande blick i bilden ovan signalerar att han villigt “går ner på” valfri högstbjudande klimakterietant i logen backstage och sedan lovar att hålla tyst om detta intima möte inför kvinnans icke ont anande tråkmåns till porrsurfande karl. I maskopi har han i år den gamle brottaren Frank Andersson som förhoppningsvis ska bli av med sina skatteskulder till svenska staten genom att fukta upp trosorna på ett gäng romantiksuktande fyrbarnsmammor och mormödrar. A win-win situation.

Vi vänder på konceptet. Det känns kanske inte lika politiskt korrekt att fylla en hel sportarena med tusentals testosterondrypande män från länets stora byggfirmor som tillsammans avnjuter en trerätters och pimplar öl samtidigt som de bevittnar en valfri kvinnlig b-kändis som genomför sin finaldans från förr-förr-förra årets upplaga av Let’s Dance och avslutar spektaklet med att på ett erotiskt sätt smeka sig själv i skrevet (jodå, Magnus Samuelsson med sin oxlikanande kroppshydda grabbade tag i sina steroidförminskade kulor i 2009 års upplaga av denna styggelse till kringkuskande sexistkoncept).

Kanske kan någon kvinnlig programledare från tv4 ta av sig allt på överkroppen medan hon förmedlar inredningstips till salongsberusade penisar som definitivt slagit dövörat till för fem öl sedan? Något liknande existerar kanske redan. Det kallas mansklubbar eller stripklubbar. Männen som avnjuter sådant kallas mansgrisar eller manschauvinister och anses ofta vara äckliga och avvikande. Deras kvinnosyn hör närmast hemma i den amerikanska södern under sent fyrtiotal.

Blä.

God save the queen

Fördomar om engelsmän. Del 1.

Det verkar finnas tre saker engelsmän verkligen har snöat in på. En total dyrkan av kungahuset och dess förlegade traditioner, avnjutandet av fotbollsmatcher med bedrövliga mängder öl i kroppsystemet och slutligen heltäckningsmattor inne på toaletten. Även om jag avskyr de första två punkterna är det deras fruktansvärda inredningssmak som denna gång satt fart på min gubbgrinighet. Allvarligt, hur fräscht känns det med heltäckningsmatta i vanliga rum? Lägg då till urin, bajspartiklar, babyblöjor, kroppshår, fotsvamp och diverse andra kroppsvätskor och avfall. Yummy.

TV fullkomligt svämmar över av inrenings-, husbygges- och husköparprogram från dessa övertygade rojalister med dålig munhygien. Varenda gång de går in i ett bedrövligt inrett hus med tallrikar uppspikade på väggen, mörkröda tapeter och smutsiga, äckliga heltäckningsmattor utbrister de “Oh, isn’t that lovely?”. Nej för helvete, det är inte lovely. Det är äckligt. Det är fult. Det är lika lovely som de tygfodral till toalettlocket eller de lurviga tygöverdrag till toalettsitsen som, även i vårt kalla land, var lite halvtrendiga under en mörk period på 70- och 80-talet. Lika lovely som en vinterkräksjuka efter att ha avnjutit en engelsk frukost. Lika lovely som att inreda badrummet med delfinattiraljer från Clas Ohlsons badrumsavdelning. Lika lovely som att tatuera in en tribal i svanken under en suparresa till valfri partyö.

Så. Nu är det bättre.