Archive for the ‘Ångest’ Category

That’s not a knife, that’s a spoon

20111211-104143.jpg

Om barnen ska få varsin serietidning måste ju även pappa få något att bläddra i. Så resoneras det tydligen på Statoil i Mariefred. Jag är ingen söndertorkad moralkärring men jag vet inte om jag vill att ungarna ska titta på porr när de letar efter passande tecknad förströelse till bilfärden…

Bad boy 4 life

20111122-200248.jpgNär jag sent på eftermiddagen släntrar in på skolan kommer en fröken fram och meddelar med låg och lite hemlighetsfull röst att hon “behöver prata lite med mig”. Genast får jag en klump av ångest i bröstet och jag hinner tänka “vad har jag nu gjort och vad ska mamma säga?!”. Sen kommer jag ihåg att det är min son som går i skolan. Jag kommer inte att få mitt beteende utvärderat och analyserat av någon nyutbildad och finnig lågstadielärare med rigorösa pedagogiska intentioner. Jag kommer inte att behöva sitta i baksätet och lyssna på min mors förmaningar gällande mina smått tvångsmässiga clownfasoner.

Alla säger att det var bättre förr. Att barnaåren är så kravlösa. Säger man så har man glömt “utvecklingssamtal” och “föräldrakvart”. Tack Jesus för att jag är vuxen.

Fotnot: Skjortan på bilden. We do not speak of it.

Death before disco

20111119-163541.jpg

200 sockerhöga och hyperspeedade ungar trängs med lika många föräldrar som desperat försöker behålla fattningen i en totalt kaotisk tillvaro. Apatin och de tomma blickarna hos många av föräldrarna i leklandets café vittnar om att man blickat ner i helvetet och nu saknar förmågan att samla ihop spillrorna av vad som tidigare kunde tituleras psyke. Välkomna till Sportys lekland, Falun – likt en dystopi värdig Cormac McCarthy. Stället som får Flugornas Herre att framstå som en chartersemester på Kanarieöarna.

Naturdemokraterna – din röst i trailerparken

Gårdagens massflykt från olika tvångsanstalter, LVU-hem och gruppbostäder i Dalarna med omnejd har nu fått konsekvenser på nationell nivå. I dagens tidningar kan vi läsa att de olika fraktionerna av svagsinta, kromosomavvikande och rent av regelrätt retarderade har samlats under samma fana och skaffat en gemensam agenda. De kallar sig Naturdemokraterna och de har siktet inställt på Sveriges alla vargar – och en plats i landets högsta styrande organ – riksdagen.

Samtidigt går Statistiska Centralbyrån ut med en dagsfärsk opinionsundersökning som visar på att Sverigedemokraterna, Piratpartiet och andra populistiska enfråge- och missnöjespartier tappat procentuellt lika många röster som medlemmarna Naturdemokraterna nu hävdar att de har bakom sig som stöd.

Polisen väljer nu att gå ut med en vädjan till allmänheten, att om ni stöter på någon av dessa individer, inte försöka inleda en intelligent diskussion. Kromosomavvikelser kan smitta och sprida en allmän idioti. Vissa av medlemmarna uppges även lida av skabb, rabies och syfilis. Ring istället genast till respektive kommuns avdelning för LSS (Lagen om stöd och service) eller närmaste psykiatriska akutmottagning. Dalapolisens presstalesman går också ut med en varning. “Även om intelligenskvoten är extremt låg – både på en individuell och kollektiv nivå – så har många av medlemmarna jägarlicens och därför även skarpladdade skjutvapen”.

TT SPEKTRA/GUBBGRINIG.SE

Porn of the dead

Karaktär. Det är bara att konstatera att de flesta av oss har karaktär. Till och från. Mer eller mindre.

Min karaktär försvann ungefär samtidigt som Vanilla Ice och MC Hammer slog igenom hos den breda massan. Sedan dess har allt stadigt gått käpprätt åt helvete. Att jag i dagsläget inte väger 200 kilo med tillhörande diabetes och förhöjt kolesterol är inget mindre än ett Guds mirakel.

Likt många som står i vårdkö för en gastrisk bypass-operation är min stora svaghet sås. Kebabsås, bearnaisesås, dippsås, guchamolesås, vitlökssås och mer kebabsås. Mitt missbruk är av så extrema mått att jag gärna stänger in mig, allena, för att förlusta mig i dessa trögflytande kulinariska höjdpunkter. Jag håller stenhårt i dippskålen och bjuder motvilligt med mig av Guds nektar till min sambo. När mina flottiga och surkrämsdoftande fingrar jobbat sig ner i botten av chipspåsen, och de små flarnen av potatis inte längre håller måttet för att bära fram såsen till min suktande munhåla, häller jag helt sonika ner resterna i dippskålen, rör om, och äter det geggiga resultatet med sked. Som en förvrängd version av fil och flingor. Efter detta får jag lov att skamset smyga in på toaletten för att skölja ur de kladdiga såsresterna ur mitt skägg.

För några månader sedan tog jag ett beslut. Det skulle nu vara slut på den konstanta viktuppgången. Min spegelbild äcklade mig. Jag skulle dra ner på kolhydrater och äta sjuka mängder protein och fett. Jag skulle ta hälsosamma promenader efter barnen somnat. Jag skulle få Iggy Pops heroinkropp. Snabbt.

Hur gick det? Igår, när min sambo och yngsta son oskyldigt somnat in, satte jag mig framför TV:n med ett paket kolaglass. När jag efter några minuter tittade ner i förpackningen insåg jag till min stora förskräckelse att jag tryckt i mig närmare en liter glass. En liter. Besviken på mig själv borstade jag tänderna och kröp ner i sängen. Den fysiska ansträngningen att ta mig till sängen fick mig att bli andfådd och mitt hjärta att komma upp i arbetspuls.

Karaktär.

Getting high in the rock n’ roll high school

Då var dagen tillslut här. Samuel, min äldste son, har börjat skolan. Förvisso förskoleklass, den i folkmun så kallade “nollan”, men steget från dagis till förskoleklass är stort och steget mellan “nollan” och första klass är minimalt. Samuel var hellugn. Jag var märkbart nervös.

Nu börjar en tid av invecklade sociala spel. Många år av växtvärk, utveckling, lärande, biologisk förändring, grupprocesser, grupptryck, kärlek, hat, vänskap och intriger. Jag som vuxen ser själv tillbaka på tiden i grundskolan med en slags melankolisk känsla. Det är långt ifrån en enkel tid. Den konstanta pressen att passa in, att hela tiden bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Att bli dömd och döma andras personligheter. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på hur jag ibland blev behandlad i grundskolan. Det är ännu fler gånger jag tänkt på hur jag behandlat andra. Jag är långt ifrån stolt över allt jag sa och gjorde. Till mitt och andras försvar kan jag bara skylla på att vi var barn. Barn kan vara riktigt jävla elaka. De vet helt enkelt inte hur deras ord och handlingar påverkar andra människor. Eller så vet det, men saknar förmågan att riktigt förstå.

Min oro är självklart om jag har gjort Samuel redo för dessa prövningar. Är han stark nog att våga vara sig själv? Är han tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva klanka ner på andra? Han är verkligen ingen slagskämpe. När de övriga pojkarna ska brottas ställer sig Samuel gärna vid sidan av. Jag tror dock inte att det handlar om feghet. Feg är han inte. Han har aldrig problem att säga till någon om han tycker att personen ifråga beter sig illa. Han är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att man behandlar sina kompisar korrekt. Tyvärr är nog inte alla barn så.

Även om han är välutvecklad och duktig på att berätta vad han tycker, tänker och känner så är han fortfarande ett barn. Han är inte immun mot grupptryck. Han är inte immun mot andra barns åsikter. Han är ingen ängel som aldrig gör en fluga förnär. Han kommer att göra saker han senare kommer att ångra. Han kommer att få otrevliga upplevelser som han med viss sorg kommer se tillbaka på. Trots svårigheterna måste nog allt detta ske. Det är viktiga steg i utvecklingen till att bli en empatisk och sympatisk människa. Genom att uppleva toppar och dalar kommer han att få förståelse för hur andra påverkas. Hittills har hela världen snurrat kring honom. Nu kommer han att bli medveten om alla andras världar. Hur mycket jag än vill skydda honom från allt detta så måste jag nog bita ihop och låta honom ta små smällar emellanåt. Även om varenda cell i kroppen skriker av frustration.

Därmed inte sagt att jag tänker tolerera vad som helst. Det finns självklart en gräns för vad jag tänker utsätta mitt barn för. Går någon skitunge över den gränsen kan jag lova att de, och deras föräldrar, kommer att få med en skogstokig far att göra. Jag kan inte helt ignorera min beskyddarinstinkt. Ingen jävel ska få skada min bebis.

I have a feeling we’re not in Kansas anymore

Att jag drog nummer 13 i det genetiska lotteriet har jag redan listat ut. Fiskvikarna presenterade sig tidigt för att sedan i rasande tempo erövra resten av skalpen. Det närmaste jag nu kommer ett frisörbesök är mitt dagliga möte med rakapparaten då jag snabbt skalar bort det lilla hår som de få överlevande hårsäckarna fortfarande producerar. Det sorgliga resultat som sedan töms ur i handfatet liknar snarare damm och smuts än kroppsbehåring. Det är bara att inse att jag i alla fall hade några år då jag såg duglig ut. Några år med en gyllene hårman. Några år av väl fungerande metabolism. De är nu borta. Kvar är bara den dagliga kampen för att inte totalt förlora kontroll över det fysiska.

Precis när jag inte trodde att det kunde bli värre så var den allsmäktige Jehova, eller någon annan gudom man kan beskylla, framme för att spela mig ännu ett spratt. Till min förfäran upptäckte jag att de förlorade hårsäckarna från skalpen letat sig ner till mina öron. Tre stycken centimeterlånga hårstrån krönte nu mina nosferatuliknande fladdermusöron. Jag har även hört att det enda som aldrig slutar att växa är näsan och öronen. Då mina öron redan är lätt överdimensionerade känns detta som ett hån mot allt vad som kan kallas rättvisa och balans. Jag ser framför mig ett liv av konstant växande öron och ökande kroppsbehåring på visuellt framträdande kroppsdelar.

Förra söndagen hade jag, precis som alla andra förvuxna hårdrockare med familj, kombi och slitna hårtoppar, laddat upp med snacks och intagit soffläge för att i lugnan ro spendera några timmar av nostalgi framför tv:n. Det vankades “The big four” med Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Jag tror inte jag var den ende som tyckte att det var ganska skönt att slippa stå där och svettas med tusentals fulla och dryga metallskallar. Dessutom är det alltid skönare med mjukisbyxor och wifebeaterlinne än tighta jeans och urtvättad hårdrockströja. Då Megadeth var först ut, och mitt intresse för denna grupp milt kan beskrivas som svalt, intog jag framstupa sidoläge för att ta en kort gubblur på sofflocket. Jag vaknade några timmar senare och insåg att jag inte bara sluppit se Megadeth utan att jag även missat både Anthrax och Slayer. Vilken rebell.

När Metallica kom ut på scenen insåg jag att det nu är snart 20 år sedan jag bevittnade dem live. 20 god damn år. Det förklarar inte bara bandets svikande hårlinjer och ökade kroppsomfång utan även mitt öronhår. Det är tur att jag har mitt extrema intellekt och min charm att falla tillbaka på. I’m bringin’ sexy back.

The Devil stole the beat from The Lord

Inom den kaosgnostiska satanismen jämställer man som jag förstått det ibland Pan med Satan/Lucifer. Alla som vänder sig till denna form av alternativ religionsuppfattning verkar också anse att det är en specifik genre som passar bäst till deras antikosmiska trosuppfattning, nämligen Black Metal. Jag skulle vilja påstå att om Pan är densamme som Satan så borde ju den ondaste musikformen rent logiskt vara panflöjtsmusik. Några som förstått detta är det gäng av kringkuskande satanister som, utklädda till amerikanska urinvånare, reser runt mellan olika marknader och tillställningar under sommarhalvåret och gör livet surt för oss alla med en tillstymmelse till musikkännande. Det har hänt mer än en gång att jag intet ont anande kommit gående med familjen i lugnan ro för att i nästa sekund bli audiellt våldtagen av “My heart will go on”, från skandalfilmen Titanic. Inte framförd med svulstigt utdragna toner av Celine Dion, vilket är hemskt nog, utan med hjälp av denna styggelse till träinstrument, spelat till en tafflig karaokebakgrund och hanterat av någon individ i fransjacka och fjäderskrud som troligtvis är lika bevandrad i indianernas tradition som Leif GW Persson är i grundläggande näringslära.

Det enda som är värre än ledmotivet till båtfilmen är de fåtalet gånger jag hört panflöjtsversionen av Whams “Last Christmas”. Den får mig på allvar att vilja rasera allt vad civilisation heter – omkullkasta alla rådande normer och värderingar och låta allt börja om allt från början. Destroy, erase, improve. Kanske är det just vad kaosgnosticisterna vill?

Inför min första sons födelse skulle alla blivande föräldrar träna sig i att slappna av inför förlossningen. Självklart hade de omtänksamma barnmorskorna laddat upp med avslappningsmusik av rang. Panflöjt. Självklart till exotiska ljud av porlande vatten och regnskog. Jag såg mig omkring i rummet under avslappningsövningarna. De flesta hade ett avspänt ansiktsuttryck. Man kunde se att deras kropp och sinne var i balans, hur de blivande mammorna knappt kunde vänta till det förlösande ögonblicket, och hur musiken vidrörde själen på de blivande papporna och väckte en uråldrig beskyddarinstinkt. De var ett med naturen och sin animal spirit guide.

Själv ville jag skrika av ren frustration. Jag ville att de som spelade på skivan, skivbolaget som gett ut den, affären som sålt den och framför allt barnmorskan som spelade upp den skulle få betala ett högt pris för sin avsaknad av musiköra. Jag ville ta tag i min stol, kasta den genom fönstret, hoppa ut i det fria och glömma allt vad förlossning och ansvarstagande föräldraskap innebar. Varenda cell i kroppen skavde av panflöjtens dova och mjuka toner. Det mina vänner, är ett sant bevis på djävulens makt över köttet.

Return to planet of the apes

Lennart Carlström. Hur kunde jag missa denna individ?

Låt oss gemensamt syna Lennarts CV och se vad han erbjuder för erfarenhet åt vår gemensamma samhällsutveckling. Lennart Carlström sitter sedan 2010 i Härnösands kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Förutom att detta gör honom till en inskränkt hillbilly så påstår han sig även vara född som Shaman. Ni vet hoppa på ett ben, skaka med maracas, frambringa hummande ljud, samtala med andeväsen, ha låtsaskompisar i djurformer, röka präriegräs i fet fredspipa och äta sig lätt överviktig på friterad mat. Shaman.

Lennart nöjer sig dock inte med att skinna andra svagsinta människor med sitt kvacksalveri via telefon för 19,90 i minuten. Nej, han bjuder även på anekdoter om sina närkontakter med UFOn för alla som orkar lyssna. Han har publicerat en artikel om dessa “fyra helt otroliga möten” på det högst suspekta nätmagasinet blaskan.nu. Han avslutar den flera sidor långa, redigt störda haschpsykosen, med raden “Två mycket trovärdiga vittnen finns för den som forskar seriöst.” För det första så finns det ingen seriös forskare som skulle ta i Lennart med tång. För det andra tvivlar jag på att Lennart rör sig i kretsar där “mycket trovärdiga vittnen” existerar.

Grattis ni ca 6% av Sveriges röstande befolkning. Vi lägger till ännu en suspekt kvacksalvare – med ett ekande tomrum i huvudet – på listan av ignoranta grobianer ni har röstat fram till Sveriges styrande skikt. Kromosomavvikelse vs. samhällsutveckling, 1-0.

The Clan of the Cave Bear

De har gjort det igen. Ännu en gång har Sveriges mest omtalade och flitigaste organisation av nationalsocialister tagit paus från sin misshandel av invandrare, homosexuella och vänstermänniskor för att umgås i goda vänner lag. Denna gång var det dock ingen homoerotisk utflykt i skog och mark i bästa Brokeback Mountain-anda som stod på agendan. Denna gång var det bullbak, powerpoint-presentationer och förvriden vetenskap som stod på schemat. De så kallade Aktivistdagarna gick denna gång under parollen “Att leva som Nationalsocialist” och en mängd kompetenta föreläsare inom ämnet hade anmält sig som talare. De avhandlade sedan ämnen som “Grundläggande näringslära” och “Uppträdande på gatan” innan det var dags för en ung dam som vi i sammanhanget kan kalla “Ilsa” att föreläsa om “Familjens roll i kampen”. Hennes grundläggande tes, som hon säkerligen baserar på många års objektiv forskning inom området, var att den moderna svenska mannen förstörts av feminismen. Hon menade på att den sexuella drivkraften försvunnit mellan män och kvinnor då männen inte längre strider för kvinnan. Då svenska män därför numer utsöndrar östrogen istället för testosteron söker sig kvinnorna till mer “manliga rasfrämlingar”. Allt detta sker enligt Ilsa “ivrigt påhejat av systemet”. Ilsas slutsats var att “våra män måste återerövra den nordiska kvinnan”. Så intressant.

Något som nationalsocialisterna inte talar högt om är att det existerar andra alternativ. För er kvinnor som inte vill bli klubbade i huvudet med en påk och sedan släpade in i grottan av en testosterondrypande nynazist kan jag starkt rekommendera andra politiska ideologier. Ni behöver inte ens röra er så långt till vänster som eder skribent för att finna en något sundare kvinnosyn. Till och med Moderaterna har nog insett att ett jämställt samhälle är att föredra framför ett stenålderssamhälle – även om vi är rungande oense om vägen dit.

Då jag starkt betvivlar att grobianerna inom denna rörelse är kapabla att upprätthålla koncentration i mer än fem minuter kan man ju alltid hoppas på att Ilsas budskap inte gått fram. Om det nu råkade vara någon med en hjärna större än en valnöt på plats i åhörarskaran kan man ju alltid hoppas på att han riktar sin nyvunna kunskap och tillgjorda “manlighet” mot de inom rörelsen befintliga kvinnorna. Släpp för guds skull inte ut Ilsa och hennes gelikar i samhället. Låt dom stanna i närheten i grottan där de kan samla rötter och örter och trånande invänta återkomsten av sina män.