Archive for the ‘Familjeliv’ Category

Bad boy 4 life

20111122-200248.jpgNär jag sent på eftermiddagen släntrar in på skolan kommer en fröken fram och meddelar med låg och lite hemlighetsfull röst att hon “behöver prata lite med mig”. Genast får jag en klump av ångest i bröstet och jag hinner tänka “vad har jag nu gjort och vad ska mamma säga?!”. Sen kommer jag ihåg att det är min son som går i skolan. Jag kommer inte att få mitt beteende utvärderat och analyserat av någon nyutbildad och finnig lågstadielärare med rigorösa pedagogiska intentioner. Jag kommer inte att behöva sitta i baksätet och lyssna på min mors förmaningar gällande mina smått tvångsmässiga clownfasoner.

Alla säger att det var bättre förr. Att barnaåren är så kravlösa. Säger man så har man glömt “utvecklingssamtal” och “föräldrakvart”. Tack Jesus för att jag är vuxen.

Fotnot: Skjortan på bilden. We do not speak of it.

Death before disco

20111119-163541.jpg

200 sockerhöga och hyperspeedade ungar trängs med lika många föräldrar som desperat försöker behålla fattningen i en totalt kaotisk tillvaro. Apatin och de tomma blickarna hos många av föräldrarna i leklandets café vittnar om att man blickat ner i helvetet och nu saknar förmågan att samla ihop spillrorna av vad som tidigare kunde tituleras psyke. Välkomna till Sportys lekland, Falun – likt en dystopi värdig Cormac McCarthy. Stället som får Flugornas Herre att framstå som en chartersemester på Kanarieöarna.

Getting high in the rock n’ roll high school

Då var dagen tillslut här. Samuel, min äldste son, har börjat skolan. Förvisso förskoleklass, den i folkmun så kallade “nollan”, men steget från dagis till förskoleklass är stort och steget mellan “nollan” och första klass är minimalt. Samuel var hellugn. Jag var märkbart nervös.

Nu börjar en tid av invecklade sociala spel. Många år av växtvärk, utveckling, lärande, biologisk förändring, grupprocesser, grupptryck, kärlek, hat, vänskap och intriger. Jag som vuxen ser själv tillbaka på tiden i grundskolan med en slags melankolisk känsla. Det är långt ifrån en enkel tid. Den konstanta pressen att passa in, att hela tiden bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Att bli dömd och döma andras personligheter. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på hur jag ibland blev behandlad i grundskolan. Det är ännu fler gånger jag tänkt på hur jag behandlat andra. Jag är långt ifrån stolt över allt jag sa och gjorde. Till mitt och andras försvar kan jag bara skylla på att vi var barn. Barn kan vara riktigt jävla elaka. De vet helt enkelt inte hur deras ord och handlingar påverkar andra människor. Eller så vet det, men saknar förmågan att riktigt förstå.

Min oro är självklart om jag har gjort Samuel redo för dessa prövningar. Är han stark nog att våga vara sig själv? Är han tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva klanka ner på andra? Han är verkligen ingen slagskämpe. När de övriga pojkarna ska brottas ställer sig Samuel gärna vid sidan av. Jag tror dock inte att det handlar om feghet. Feg är han inte. Han har aldrig problem att säga till någon om han tycker att personen ifråga beter sig illa. Han är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att man behandlar sina kompisar korrekt. Tyvärr är nog inte alla barn så.

Även om han är välutvecklad och duktig på att berätta vad han tycker, tänker och känner så är han fortfarande ett barn. Han är inte immun mot grupptryck. Han är inte immun mot andra barns åsikter. Han är ingen ängel som aldrig gör en fluga förnär. Han kommer att göra saker han senare kommer att ångra. Han kommer att få otrevliga upplevelser som han med viss sorg kommer se tillbaka på. Trots svårigheterna måste nog allt detta ske. Det är viktiga steg i utvecklingen till att bli en empatisk och sympatisk människa. Genom att uppleva toppar och dalar kommer han att få förståelse för hur andra påverkas. Hittills har hela världen snurrat kring honom. Nu kommer han att bli medveten om alla andras världar. Hur mycket jag än vill skydda honom från allt detta så måste jag nog bita ihop och låta honom ta små smällar emellanåt. Även om varenda cell i kroppen skriker av frustration.

Därmed inte sagt att jag tänker tolerera vad som helst. Det finns självklart en gräns för vad jag tänker utsätta mitt barn för. Går någon skitunge över den gränsen kan jag lova att de, och deras föräldrar, kommer att få med en skogstokig far att göra. Jag kan inte helt ignorera min beskyddarinstinkt. Ingen jävel ska få skada min bebis.

I have a feeling we’re not in Kansas anymore

Att jag drog nummer 13 i det genetiska lotteriet har jag redan listat ut. Fiskvikarna presenterade sig tidigt för att sedan i rasande tempo erövra resten av skalpen. Det närmaste jag nu kommer ett frisörbesök är mitt dagliga möte med rakapparaten då jag snabbt skalar bort det lilla hår som de få överlevande hårsäckarna fortfarande producerar. Det sorgliga resultat som sedan töms ur i handfatet liknar snarare damm och smuts än kroppsbehåring. Det är bara att inse att jag i alla fall hade några år då jag såg duglig ut. Några år med en gyllene hårman. Några år av väl fungerande metabolism. De är nu borta. Kvar är bara den dagliga kampen för att inte totalt förlora kontroll över det fysiska.

Precis när jag inte trodde att det kunde bli värre så var den allsmäktige Jehova, eller någon annan gudom man kan beskylla, framme för att spela mig ännu ett spratt. Till min förfäran upptäckte jag att de förlorade hårsäckarna från skalpen letat sig ner till mina öron. Tre stycken centimeterlånga hårstrån krönte nu mina nosferatuliknande fladdermusöron. Jag har även hört att det enda som aldrig slutar att växa är näsan och öronen. Då mina öron redan är lätt överdimensionerade känns detta som ett hån mot allt vad som kan kallas rättvisa och balans. Jag ser framför mig ett liv av konstant växande öron och ökande kroppsbehåring på visuellt framträdande kroppsdelar.

Förra söndagen hade jag, precis som alla andra förvuxna hårdrockare med familj, kombi och slitna hårtoppar, laddat upp med snacks och intagit soffläge för att i lugnan ro spendera några timmar av nostalgi framför tv:n. Det vankades “The big four” med Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Jag tror inte jag var den ende som tyckte att det var ganska skönt att slippa stå där och svettas med tusentals fulla och dryga metallskallar. Dessutom är det alltid skönare med mjukisbyxor och wifebeaterlinne än tighta jeans och urtvättad hårdrockströja. Då Megadeth var först ut, och mitt intresse för denna grupp milt kan beskrivas som svalt, intog jag framstupa sidoläge för att ta en kort gubblur på sofflocket. Jag vaknade några timmar senare och insåg att jag inte bara sluppit se Megadeth utan att jag även missat både Anthrax och Slayer. Vilken rebell.

När Metallica kom ut på scenen insåg jag att det nu är snart 20 år sedan jag bevittnade dem live. 20 god damn år. Det förklarar inte bara bandets svikande hårlinjer och ökade kroppsomfång utan även mitt öronhår. Det är tur att jag har mitt extrema intellekt och min charm att falla tillbaka på. I’m bringin’ sexy back.

The Devil stole the beat from The Lord

Inom den kaosgnostiska satanismen jämställer man som jag förstått det ibland Pan med Satan/Lucifer. Alla som vänder sig till denna form av alternativ religionsuppfattning verkar också anse att det är en specifik genre som passar bäst till deras antikosmiska trosuppfattning, nämligen Black Metal. Jag skulle vilja påstå att om Pan är densamme som Satan så borde ju den ondaste musikformen rent logiskt vara panflöjtsmusik. Några som förstått detta är det gäng av kringkuskande satanister som, utklädda till amerikanska urinvånare, reser runt mellan olika marknader och tillställningar under sommarhalvåret och gör livet surt för oss alla med en tillstymmelse till musikkännande. Det har hänt mer än en gång att jag intet ont anande kommit gående med familjen i lugnan ro för att i nästa sekund bli audiellt våldtagen av “My heart will go on”, från skandalfilmen Titanic. Inte framförd med svulstigt utdragna toner av Celine Dion, vilket är hemskt nog, utan med hjälp av denna styggelse till träinstrument, spelat till en tafflig karaokebakgrund och hanterat av någon individ i fransjacka och fjäderskrud som troligtvis är lika bevandrad i indianernas tradition som Leif GW Persson är i grundläggande näringslära.

Det enda som är värre än ledmotivet till båtfilmen är de fåtalet gånger jag hört panflöjtsversionen av Whams “Last Christmas”. Den får mig på allvar att vilja rasera allt vad civilisation heter – omkullkasta alla rådande normer och värderingar och låta allt börja om allt från början. Destroy, erase, improve. Kanske är det just vad kaosgnosticisterna vill?

Inför min första sons födelse skulle alla blivande föräldrar träna sig i att slappna av inför förlossningen. Självklart hade de omtänksamma barnmorskorna laddat upp med avslappningsmusik av rang. Panflöjt. Självklart till exotiska ljud av porlande vatten och regnskog. Jag såg mig omkring i rummet under avslappningsövningarna. De flesta hade ett avspänt ansiktsuttryck. Man kunde se att deras kropp och sinne var i balans, hur de blivande mammorna knappt kunde vänta till det förlösande ögonblicket, och hur musiken vidrörde själen på de blivande papporna och väckte en uråldrig beskyddarinstinkt. De var ett med naturen och sin animal spirit guide.

Själv ville jag skrika av ren frustration. Jag ville att de som spelade på skivan, skivbolaget som gett ut den, affären som sålt den och framför allt barnmorskan som spelade upp den skulle få betala ett högt pris för sin avsaknad av musiköra. Jag ville ta tag i min stol, kasta den genom fönstret, hoppa ut i det fria och glömma allt vad förlossning och ansvarstagande föräldraskap innebar. Varenda cell i kroppen skavde av panflöjtens dova och mjuka toner. Det mina vänner, är ett sant bevis på djävulens makt över köttet.

Good old Christian values

Barn. Den äldre kan verkligen driva en till vansinne med sitt eviga snackande. Munnen går oavbrutet. Orden pepprar hål i ens medvetande likt tysk luftvärnseld. Den yngre är ett kapitel för sig. Hur han ställer sig i sängen, drar ner blöjan, och med ett hånflin kissar ner madrassen för att markera sin ovilja att sova. Att han aldrig, trots ganska hård verbal tillrättavisning, kan låta bli att fingra på en MacBook Pro. Han ska nödvändigtvis vakna 05.30 och kräva blöjbyte och “maa” (macka och hotellfrukostbuffé). Han har de senaste månaderna låtit som en tbc-sjuk åttioåring på nätterna vilket satt sig på hela familjens humör. Ganska ofta är de dessutom i luven på varandra. De två.

Ändå måste jag fråga mig hur en trettiotvåårig tönt från den tragiska ursäkten till samhälle, Sveg, kan ha fått så välartade och underbara skitungar. Titta nyss in i deras rum och en närmast frireligiös känsla kom över mig när jag betraktade deras aktiviteter. Samuel satt med gamnacke böjd över sitt Nintendo DS och var så engagerad i en “bakuganfight” att hans beteende närmast kan liknas vid autistiskt. Elijah satt prydligt framför sitt skrivbord där han med enorm koncentration lekte någon invecklad lek med flertalet leksaksbilar av olika färger och former. Två så totalt olika individer.

Trots deras ringa ålder kan jag redan nu se skarp intelligens och eftertanke i deras ögon. De har redan lärt sig det sociala spelet och vet hur man bemöter olika typer av människor. De har inga problem med att uttrycka känslor. De uppskattar litteratur i alla dess former. De skriker inte efter leksaker och godis när vi handlar. De är hjälpsamma och omtänksamma. De tycker om att pussa och krama sin far (Samuel är även väldigt förtjust i att “polera flinten”).

Suck. Det måste vara sömnbristen som gör mig så sentimental och gråtmild. Snart kommer väl Malou von Sivers att rekommendera min blogg som “månadens läsning”. Kanske hon bjuder in mig till sin soffa för att ha djupa diskussioner kring den moderna mannen och pretentiösa analyser av fadersrollen i dagens föränderliga samhälle. *paus för spya*

Nu klättrar den äldre på mig. På en minut har han avverkat ca 3500 ord och en femtioårig akademikers totala vokabulär. Han vill att vi ska köra en strid med hans Bakugangubbar. Jag är sjukt osugen. Men jag lär väl bjuda till.

No country for old men

För att på ett övertygande sätt kritisera andra människor och deras olika egenheter krävs också att man har en viss självdistans. Nu är det självrannsakan som står på dagens agenda.

Jag har alltid i vuxen ålder hävdat att jag inombords känner mig som femton. Hur mycket sanning ligger det egentligen i detta uttalande? För att noggrant väga sanningshalten i påståendet har jag gjort en jämförande studie. Till helgen vankas det festivalbesök utsocknes. Två fäder lämnar sina kvinnor och barn, tar sitt pick och pack och beger sig till “lilla London” – Göteborg – för hårdrocksfestival. Sist jag gav mig av på en liknande resa var 11 år sedan. Jag var alltså inte 15, men nära nog. För att avgöra min egentliga ålder har jag valt tre områden som grund för empiri. Dessa är packning, färdmedel och boende.

År 2000 färdades jag och några vänner till vårt nordiska grannland Danmark för att uppleva den omtalade Roskildefestivalen. Jag tänkte i min enfald att Danmark är ju söderut – det är säkert skitvarmt. I packningen trängdes 3-4 kortärmade tröjor med 2 par kalsonger. Vi trängde sedan ihop oss i en fallfärdig Opel Kadett av äldre märke för att sträckåka ner till våra läspande fränder i söder. Väl på plats slängde vi upp ett gäng sunktält och gav oss sedan på ölen. Festivalen varade i en vecka.

Dagens datum. Den enorma bagen är full. I packningen återfinns ett mindre apotek med värktabletter, allergimedicin, resorb (gud nåde att man skulle bli bakfull), Imodium (jag vill ju inte bli gasig i magen när jag är borta från hemmet), plackers, topz och nässpray. Jag har med 4 par kalsonger, 4 par strumpor, 4 kortärmade tröjor, 1 varm tröja, 1 par shorts, 1 par jeans, 1 jacka, 1 rakapparat, 1 deodorant, 1 regnjacka, 1 par regnbyxor och 2 par skor och en bok (Rid inatt). Självklart även tandborste och tandkräm. Festivalen varar i två dagar.

Färdmedlet är en Toyota Avensis av modern årsmodell med komplett klimatanläggning och mp3-spelare – en bekväm familjekombi med dyr klädsel och gott om rum för benen. Boendet? 4-stjärniga Radisson Hotell i centrala Göteborg – komplett med kaklat badrum och lyxig frukostbuffé. Till detta avnjuter jag såklart ett mustigt rödvin av lagrad karaktär.

Kontentan? Jag är nog själsligt närmare 55 än 15. Sannolikheten att en femtonåring skulle packa ner plackers känns inte hög. Dagens självrannsakan är avklarad. Så, nu kan jag fortsätta att klanka ner på andra.

Sons of Anarchy

Det är inte alla barn vars morfar glider in på en fet Harley Davidson när han ska hälsa på barnbarnen. Elijah brukar leka “Oh-Oh” (morfar) genom att brutalt köra omkring med sin trehjuling i lägenheten och med munnen frambringa motorljud som tveklöst skulle ge honom en hedersplats inom Hell’s Angels. Tips på present till hans tvåårsdag; en skinnväst med gängtillhörighetsmärke i barnstorlek eller en fet HD till hans far.

Ps. Jag skulle även nöja mig med den Kawasaki som Elijahs moster har, men som ni ser är min son lite mer kräsen. Man ser på hans besvikna min att det inte riktigt lever upp till hans standard. Vad kan jag säga, grabben har känsla för detaljer. Ds

Nude nuns with big guns

Vi kanske är den sista familjen på jordens yta som fortfarande hyr fysiska filmer ibland. Den lokala videobutiken bjuder på ett brett utbud av film till ett sjukligt överpris. Dock kan man hyra tre filmer i en vecka för 120kr. Detta erbjudande leder i sin tur till problem då jag och min kvinna sällan fastnar för samma filmtitlar. Jag släntrar genast iväg till rysarhyllan och plockar fram det billigaste omslaget med infantila titlar som “Zombienazi”, “Evil alien vs. Zombie shark” eller “Zombie chicks under a communist moon”. Hon å sin sida stegar ledigt mot dramahyllan där hon omsorgsfullt plockar fram de mest pretentiösa titlarna – ofta iklädda omslag i gråtoner med suggestiva foton av människor i vardagssituationer och med så många utmärkelser från filmfestivalen i Cannes som möjligt uppe i hörnet. Jag skuttar sedan fram, glad i hågen och med förhoppning om en blodig kvällsunderhållning, med famnen full av hederlig film av explotationsart.

Sen följer överläggningen. Det ska dealas, det ska skrikas och slutligen är det alltid en av oss som tar till lipen för att få sin vilja igenom. Det händer allt som oftast att jag inte får min vilja igenom.

Det händer även ibland att jag faktiskt gillar filmerna hon väljer – trots att titlarna och omslagen ofta sätter fart på mina kräkreflexer. Här följer två guldkorn av alla chick flicks som jag aldrig någonsin skulle ha valt att lägga min dyrbara tid på att bevittna om det inte vore för att behålla husfriden.

Conviction (2010)

Med Hillary Swank, Sam Rockwell och Juliette Lewis

När Bettys bror fälls för mord börjar en 18 år lång kamp mot systemet. Övertygad om broderns oskuld börjar Betty studera juridik så att hon själv kan försvara sin bror i rättssalen!

En fantastiskt lågmäld film som dessutom är baserad på en sann historia. Ett fint porträtt av en kvinnas kamp mot ett korrupt och ruttet rättssystem.

Mother and Child (2011)

Med Annette Bening, Eileen Ryan, Samuel L Jackson och Naomi Watts

Tre kvinnor, mödrar och döttrar. 51 åriga Karen som vid 14 års ålder tvingades adoptera bort sin dotter Elizabeth, nu en moderlös, känslokall karriärkvinna. Lucy är en varm och öppen företagare och hustru. Hon kan dock inte ge maken det barn han så hett efterlängtar. Tre livsöden och tre separata historier som vävs samman i en ganska melankolisk berättelse. Ingen feelgoodfilm men en ack så minnesvärd liten sak.

Vardagslyx

Vem har sagt att barn- och husmanskost en helt vanlig stressad familjekväll under en helt vanlig vardag  behöver vara enkel och tråkig? Skulle någon korka upp en flaska rött av duglig druva skulle denna rätt utan tvekan platsa bland andra kulinariska höjdpunkter av restaurangstandard. Och nej, det är inte pulvermos. Pulvermos är djävulens påfund… att servera sina barn en sådan mixtur av e-ämnen, stärkelse och socker och våga kalla det potatismos är ett övergrepp av Fritzlhöjd.