Archive for the ‘Kärlek’ Category

Getting high in the rock n’ roll high school

Då var dagen tillslut här. Samuel, min äldste son, har börjat skolan. Förvisso förskoleklass, den i folkmun så kallade “nollan”, men steget från dagis till förskoleklass är stort och steget mellan “nollan” och första klass är minimalt. Samuel var hellugn. Jag var märkbart nervös.

Nu börjar en tid av invecklade sociala spel. Många år av växtvärk, utveckling, lärande, biologisk förändring, grupprocesser, grupptryck, kärlek, hat, vänskap och intriger. Jag som vuxen ser själv tillbaka på tiden i grundskolan med en slags melankolisk känsla. Det är långt ifrån en enkel tid. Den konstanta pressen att passa in, att hela tiden bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Att bli dömd och döma andras personligheter. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på hur jag ibland blev behandlad i grundskolan. Det är ännu fler gånger jag tänkt på hur jag behandlat andra. Jag är långt ifrån stolt över allt jag sa och gjorde. Till mitt och andras försvar kan jag bara skylla på att vi var barn. Barn kan vara riktigt jävla elaka. De vet helt enkelt inte hur deras ord och handlingar påverkar andra människor. Eller så vet det, men saknar förmågan att riktigt förstå.

Min oro är självklart om jag har gjort Samuel redo för dessa prövningar. Är han stark nog att våga vara sig själv? Är han tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva klanka ner på andra? Han är verkligen ingen slagskämpe. När de övriga pojkarna ska brottas ställer sig Samuel gärna vid sidan av. Jag tror dock inte att det handlar om feghet. Feg är han inte. Han har aldrig problem att säga till någon om han tycker att personen ifråga beter sig illa. Han är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att man behandlar sina kompisar korrekt. Tyvärr är nog inte alla barn så.

Även om han är välutvecklad och duktig på att berätta vad han tycker, tänker och känner så är han fortfarande ett barn. Han är inte immun mot grupptryck. Han är inte immun mot andra barns åsikter. Han är ingen ängel som aldrig gör en fluga förnär. Han kommer att göra saker han senare kommer att ångra. Han kommer att få otrevliga upplevelser som han med viss sorg kommer se tillbaka på. Trots svårigheterna måste nog allt detta ske. Det är viktiga steg i utvecklingen till att bli en empatisk och sympatisk människa. Genom att uppleva toppar och dalar kommer han att få förståelse för hur andra påverkas. Hittills har hela världen snurrat kring honom. Nu kommer han att bli medveten om alla andras världar. Hur mycket jag än vill skydda honom från allt detta så måste jag nog bita ihop och låta honom ta små smällar emellanåt. Även om varenda cell i kroppen skriker av frustration.

Därmed inte sagt att jag tänker tolerera vad som helst. Det finns självklart en gräns för vad jag tänker utsätta mitt barn för. Går någon skitunge över den gränsen kan jag lova att de, och deras föräldrar, kommer att få med en skogstokig far att göra. Jag kan inte helt ignorera min beskyddarinstinkt. Ingen jävel ska få skada min bebis.

John Maurits Idvardsson 1926-2011

Lördag förmiddag, när världen fortfarande var i chocktillstånd över den fruktansvärda massakern i Norge, valde min morfar att sluta andas. Cancer och cellgifter blev för mycket för hans 85-åriga kropp. Taxin som skulle ta honom till sjukhuset hade just parkerat utanför huset. Morfar, som aldrig önskat vara en börda för någon och vars största skräck var att inte kunna ta hand om sig själv, ville inte spendera sina sista dagar i en klinisk miljö utan valde helt enkelt att dö i sömnen i hemmet med sin familj runt om sig. Taxin fick åka därifrån tom.

Under en period i livet är det extra viktigt för oss pojkar att hävda sig inför andra jämnåriga. Det kan vara vem som är starkast, snabbast eller vems pappa som har störst muskler eller kör den största lastbilen. Min morfar skulle definitivt ha besegrat alla andras morfäder. Jag skryter fortfarande om min morfar, trots att jag nu är 32. Fyra VM-guld i militäriskt skidskytte, ett diplom för “Bästa idrottsman genom tiderna” från hans regemente, samt flertalet tunga utmärkelser och intyg. Han var engagerad i arbetet inom skidsporten under “Billan” Westins tid och hade nog åkt skidor in i det sista om det inte vore för en utnött höftkula och ömmande ben efter ett liv av konstant tränande. Det fanns inte ett uns fett på hans muskulösa och seniga kropp. Hans trasiga fötter stod som monument över hundratals och åter hundratals mil i blöta och kalla skor. Han var säkert rätt respektingivande för sina rekryter på I21. Var det någon jag trodde var odödlig så var det John Idvardsson, fallskärmsjägare och yrkesmilitär.

Morfar tog sitt sista andetag medan jag tankade bilen. Jag skulle snabbt ta mig från Falun till Sveg för att hinna säga adjö. Efter den längsta resan jag någonsin upplevt fick jag till slut se honom. Framför “stjärttavlan” i mormor och morfars sovrum som roat och fascinerat mig sen barnsben. Min tysta och starka morfar. Skinn och ben. Han såg så liten ut där han låg. Han hade tidigare sagt till min moster att han minsann “inte vill ha några gråterskor” hos sig när han dör. Jag beklagar morfar, vi grät en hel del. Vi kommer nog alla att gråta en hel del till innan sorgen byts ut mot saknad och lyckliga minnen.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på när jag klarade mig undan lumpen. Efter en krystad snyfthistoria för psykologen så fick jag åka hem. Innan utfört fystest. Det sista jag kände för var att leka krig i ett år av mitt liv. Väl i Sveg mötte jag morfar som saktade in bilen och vevade ner rutan. Han synade mig, iförd min mest extrema punkklädsel, och konstaterade med ett busigt och varmt leende att “dig släppte dom väl inte in?!”. Trots våra olikheter så accepterade han mina val. Det var nog första gången jag kände att han var stolt över att jag gick min egen väg.

Minnet av mormors sorg och panik när han kördes iväg i den föråldrade likbilen av den trinde och otrevliga begravningsentreprenören och hans retarderade kumpan kommer alltid att finnas kvar som en svart klump i mitt medvetande. Samuels och Elijahs farmorfar. Daniels, Hannas, Saras och Josefins morfar. Desirées och Elisabets pappa. Mariannes make och livskamrat. Familjens alfahanne. Den tyste och starke. Med de fina skrattrynkorna och busiga ögonen.

För drygt två veckor sedan var morfar ute och krattade. Jag kramade om honom och sa att vi ses om lite mer än en vecka. Det gjorde vi.

Good old Christian values

Barn. Den äldre kan verkligen driva en till vansinne med sitt eviga snackande. Munnen går oavbrutet. Orden pepprar hål i ens medvetande likt tysk luftvärnseld. Den yngre är ett kapitel för sig. Hur han ställer sig i sängen, drar ner blöjan, och med ett hånflin kissar ner madrassen för att markera sin ovilja att sova. Att han aldrig, trots ganska hård verbal tillrättavisning, kan låta bli att fingra på en MacBook Pro. Han ska nödvändigtvis vakna 05.30 och kräva blöjbyte och “maa” (macka och hotellfrukostbuffé). Han har de senaste månaderna låtit som en tbc-sjuk åttioåring på nätterna vilket satt sig på hela familjens humör. Ganska ofta är de dessutom i luven på varandra. De två.

Ändå måste jag fråga mig hur en trettiotvåårig tönt från den tragiska ursäkten till samhälle, Sveg, kan ha fått så välartade och underbara skitungar. Titta nyss in i deras rum och en närmast frireligiös känsla kom över mig när jag betraktade deras aktiviteter. Samuel satt med gamnacke böjd över sitt Nintendo DS och var så engagerad i en “bakuganfight” att hans beteende närmast kan liknas vid autistiskt. Elijah satt prydligt framför sitt skrivbord där han med enorm koncentration lekte någon invecklad lek med flertalet leksaksbilar av olika färger och former. Två så totalt olika individer.

Trots deras ringa ålder kan jag redan nu se skarp intelligens och eftertanke i deras ögon. De har redan lärt sig det sociala spelet och vet hur man bemöter olika typer av människor. De har inga problem med att uttrycka känslor. De uppskattar litteratur i alla dess former. De skriker inte efter leksaker och godis när vi handlar. De är hjälpsamma och omtänksamma. De tycker om att pussa och krama sin far (Samuel är även väldigt förtjust i att “polera flinten”).

Suck. Det måste vara sömnbristen som gör mig så sentimental och gråtmild. Snart kommer väl Malou von Sivers att rekommendera min blogg som “månadens läsning”. Kanske hon bjuder in mig till sin soffa för att ha djupa diskussioner kring den moderna mannen och pretentiösa analyser av fadersrollen i dagens föränderliga samhälle. *paus för spya*

Nu klättrar den äldre på mig. På en minut har han avverkat ca 3500 ord och en femtioårig akademikers totala vokabulär. Han vill att vi ska köra en strid med hans Bakugangubbar. Jag är sjukt osugen. Men jag lär väl bjuda till.

Barngrinighet

Min bloggs framtid är säkrad även efter jag sållat mig till de sälla jaktmarkerna.

I helgen var vi ute hela familjen i värmen. På väg hem från centrum noterade vi att det satt väldigt många ungdomar i gräset och njöt av vårvärmen. Samuel konstaterade muttrandes att “bara för att det är soligt här betyder det inte att det är en bra plats att sitta på”. Grabben fyller 6 om några veckor och har redan anammat min luttrade omvärldssyn. Tydligen har jag gjort något rätt.

Andra saker han konstaterade under dagen var att min “rumpa var den äckligaste av alla rumpor” och senare under utflykten att jag “borde göra mig av med några kilon”. Vid läggdags bad mig även att lukta på hans rumpa. När jag vänligt men bestämt sa nej hotade han med att om jag inte luktade på hans rumpa så var jag inte hans far. Jag vägde noggrant för- och nackdelarna men valde ändå slutligen att avböja inviten.

Revolt 1, 2 och 3

I helgen fann jag mitt kall. Vissa människor blir läkare och riskerar sina liv i krigshärjade områden för att rädda okända männsikor. Andra blir missionärer som sprider sin religion och bekämpar orättvisor och fattigdom. Mitt kall är att köra motorcykel.

Svärfar är en motorcykelfantast. Med sina knappa två meter får han sin feta Harley Davidson att se ut som en vespa. Förutom detta muskelknippe till hoj har han även en mindre motorcykel för övriga familjemedlemmar att öva på. Efter viss nervositet och överläggande valde jag att prova mina vingar längs vägarna. Efter en kort genomgång av växlar och koppling bar det iväg. Efter 200 meter visste jag att jag hittat rätt. Kopplingen blev en del av min hand, växelpedalen en naturlig förlängning av min fot. Vinden piskade och pinade i mitt ansikte, insekter flög in i mitt breda leende av välmående.

Efter ytterligare 100 meter mötte jag min första motorcyklist. Han, iförd vita kamouflagebyxor och hjälm med svarttonat visir, gränslade en fet chopper med förlängda framgafflar och styret så långt fram att det måste vara fysiskt omöjligt att svänga. Jag, iförd en öppen hjälm av modell “flicka på strypt EU-moped” och ett fånigt flin på läpparna, körde en mattsvart Kawasaki Z450 från mitten av åttiotalet. Jag kände att vi delade tillhörighet. Vägen var vårt hem. Friheten och vidderna vårt kall. Vi var rebeller som stod utanför samhället. I en känsla av brödraskap och samförstånd sträckte jag upp en hand i en nonchalant hälsning. Man skulle kunna säga att han fetignorerade mig.

Jag brände gummit ytterligare någon kilometer innan jag vände om. På vägen tillbaka drog jag på lite extra. Tårarna rann av luftmotståndet och styret skakade av friktionen. Jag tittade ner på hastighetsmätaren och konstaterade att jag körde i 60 kilometer i timmen. Jag körde sedan tillbaka till svärfars hus och den väntande, lätt oroliga familjen. Jag parkerade hojen i garaget. Sen dammsög jag familjekombin. A rebel without a cause!

Someone’s in the wolf

Imorgon ska det firas att fyra år gått sedan jag lyckades snärja världens finaste kvinna! Dagen är i och för sig fyraårsjubileum på vår första så kallade dejt – då vi mest dansade disco och pussades – men vi har valt att det ska vara den dagen det räknas ifrån. Jag tror att vi båda redan då kände att det var rätt. Då barnvakten (läs Mormor) nu är däckad och därav lyser med sin frånvaro får det bli pastamiddag bland matrester, leksaker och diskberg. Huvudsaken är att ungarna sover och att det finns tillgång till rödvin och levande ljus. För att hedra denna högtid bjuder jag på kontaktannonsen som fångade Alvinas intresse. Hur hon frivilligt, efter att ha läst den, kunde välja att inte bara inleda ett förhållande, utan även blanda sina gener med undertecknad är ett mysterium, men jag väljer att inte ställa onödiga frågor.

En favorit i repris från gamla bloggen. Länge leve kärleken!

Misantropisk singelpappa, 27år, med kropp och lynne som en bitter och luttrad åttioåring och med värderingar enligt den gamla sovjetkommunistiska läran, söker kjoltyg – 20 till 80 år – som aldrig kan träffas då jag själv inte har tid för umgänge.

Intressen är datorer, fiberlina, snus, Karl Marx & Italiensk splatter- och/eller zombiefilm från tidigt 80-tal. Kaffe intas i extrema kvantiteter därav vissa tillhörande magproblem och konstant värk i prostataområdet. Har dock hygglig intimhygien.

Grundläggande kunskap inom Officepaketet och ett brinnande förakt gentemot dagens ungdom är ett plus men också ett krav. Ser helst att vi träffas hemma hos mig då jag är högst ovillig att vistas utanför dörren. Jag tar för givet att du har minst B-körkort då jag ofta tar mig en gammeldansk till den stekta strömmingen.

Svara med CV och bifoga giltigt läkarintyg
kod #Misantropi, misär och öken

2007-02-11

Dagarna är dagarna

Klockan är nu 20.58. Disken är avklarad men lägenheten är fortfarande belamrad av leksaker. Ta vara på dagarna säger Mads Mikkelsen innan han tar av sig sin guldrolex och dyker ner i poolen med sin vältränade hollywoodkropp i reklamen för Fritidsresor. Även om man bortser från hans tjocka framgångshår och coola badboyattityd så känns scenariot väldigt främmande. Det är så långt ifrån det dagliga slitet man kan komma.

Tvingar Mads sig upp klockan 06.00, i kyla och mörker, för att hinna göra i ordning två barn och om tid finnes även hinna tvaga av sig själv? Letar han fram en dugligt ren skjorta i högen av nersnorade och vällingfläckade kläder? Ler han trevligt mot dagisfröknarna när han lämnar av ungar som i ärlighetens namn är lite för förkylda för att vara på dagis under en hel arbetsdag? Stressar han iväg från jobbet för att hämta två dödströtta barn som totalstrejkar vid påklädning och lyckas han sedan färdigställa någon form av näringsriktig föda innan det är läggdags? Känns inte riktigt som att det lever upp till hans standard.

Skulle jag vilja byta liv med Mads? Inte en chans. Jag njuter av allt slit. Jag må känna mig smått psykotisk när väckarklockan ringer och jag må vara i zombiestadie när alla dagliga sysslor slarvigt är genomförda. Känslan av misantropi brukar dock släppa så fort jag inser hur fin familj jag har. Så Mads kan behålla sin glättiga solsemester, sitt tjocka hår, sugande blick, sexiga läppar och vältrimmade bukmuskulatur. Jag väljer vardag, kaos och pastamiddag vilken dag som helst. Dessutom har jag finare barn och snyggare kvinna än dig Mads, så jag behöver ingen guldklocka för att kompensera.

Better living through chemistry

Jag tror att det var Platon som påstod att den enda sanna kärleken var den mellan män. Nu ska det tilläggas att de gamla grekerna inte alltid menade det vi idag kallar för den platoniska kärleken då de talade om denna kärlek utan att de allt för ofta ägnade sig åt gossekärlek av mer fysisk art. Det här inlägget ska inte handla om den fysiska sorten. Även om de homoerotiska undertonerna har varit många under bandets nu femtonåriga existens (jag tänker främst på hur jag efter Stefan Fröyens 20-årskalas vaknar upp med jubilarens mandom inom ca 2 decimeters radie stickandes ut ur ögat på en afrikansk trämask, och de gånger Markus Johansson vaknat upp i en dubbelsäng efter någon spelning och upptäckt att han är den lilla skeden till Andreas Thunmarkers stora sked) och att vi blott var gossar när vi startade. Inlägget behandlar istället den mer platoniska kärleken.

Alla behöver känna tillhörighet. En del blir skinheads, andra blir hip-hopare och några stackare börjar spela hockey eller innebandy. De som inte hittar någon tillhörighet blir knarkare och börjar sedan spela innebandy. De kanske skaffar en rosa skjorta, pagefrisyr och ett hårband som håller bak håret när de ska spela sin innebandy… Jag kommer ifrån ämnet.

Min tillhörighet blev redan 1996 bandet och mina bandkamrater. Sen dess har vi gnuggat oss mot varandra, både psykiskt och till viss del fysiskt, tills våra värderingar och ideal blivit gemensamma. Vi har tagit efter varandras bra och dåliga egenskaper. Vi accepterar varandras brister och har inga problem att kramas efter en konflikt. Mina bandkamrater har helt klart format den man jag är idag.

Nu är vi inte längre gossar. Inslagen av naket har helt klart minskat de senaste åren. Vi är alla ansvarstagande fäder och i stadiga förhållanden. Utan att bli allt för självgod måste jag nog hävda att vi blev väldigt fina exemplar.

Jag tänker absolut inte säga att kärleken mellan män är den enda sanna kärleken. Inte heller att den står över den mellan kvinna och man som Platon påstod. Men det här inlägget tillägnar jag mina bandkamrater och demonbröder. Kärlek på er gossar!

Självklart finns The Saigon Sickness på Spotify. Lyssna och njut!

Ugly in the morning

Jag är den store familjefadern. Den silverryggade alfahannen som skyddar sin flock. När jag är ute på stan med familjen låter jag alltid blicken fara över området för att bedöma eventuella faror. Ser jag en suspekt individ som jag anser vara ett hot mot familjen bröstar jag upp mig och spänner blicken i personen för att markera att “jag vet vad du tänker. Det kommer inte att fungera. Jag är starkare.” Kommer vi till ett nytt ställe gör jag alltid upp planer för hur vi snabbast kan ta oss därifrån om det skulle komma kriminella gäng eller horder av zombies.

Söndag natt: Alfahannen sitter på huk över toaletten och snyftar. Under de spasmiska kramperna bildar ryggen en perfekt båge, likt en katt som reser ragg, då kroppen vägrar att acceptera att maginnehållet för länge sedan är slut. Likt ett ensamt hästföl som förlorat sin mor brölar jag ut min ångest mot den kala ytan av porslin medan ett gäng engelska fotbollshuliganer slår med brännbollsträn över hela min kropp.

Hela dagen efter ligger alfahannen huttrande och gnyendes under två täcken. Alvina serverar mig saftsoppa och vätskeersättning.

Det finns inget som får ner en på jorden som lite magsjuka.

White Light, White Heat, White Trash

Kaxiga ungdomar och annat löst folk under 25 tror säkert att livet är slut när man stadgar sig och skaffar barn. Att schemat blir inrutat och förutsägbart. Fuck you, snorvalpar. Helgen här bevisar motsatsen.

Tanken var att jag och Alvina skulle få lite barnfri tid i fredags. Mormor var bokad som barnvakt och planer hade dragits upp om mat och vin på ett av Faluns utehak. Lite småförälderslyx.

Hur blev det då? Fredag eftermiddag, när Alvina skulle hämta Elijah på dagis, drog han en kaskadspya över hela sin mor, sig själv och dagisentrén. Väl hemma, efter sanering och ombyte, spydde han åter ner sig själv, sin mor och hallen. Idag har han feber. Nyss spydde han över hela soffan, sig själv, golvet och Alvina. Nu låter det som att jag inte tagit hand om sonen. Jag har dock varit lika delaktig men haft flyt nog att slippa kräket på mig. Man får vara glad för det lilla.

Istället för en lyxig utekväll går vi nu här i sunkiga mysbyxor och sanerar lägenheten från illaluktande spyor. När det väl är gjort kanske vi kan få lite tid för romans i soffan? Icke. Soffan är blöt efter rengöring av spyor. Vi får gott sätta oss på golvet. Dessutom har vi båda ont i halsen och är snoriga. Vinet byts ut mot varsitt glas Treo. Chans till hångel? Skulle tro att det är ungefär ca 3-5%  om vi rundar av uppåt. Inte så förutsägbart va? Live on the edge!