Archive for the ‘Spenvarm mjölk’ Category

Porn of the dead

Karaktär. Det är bara att konstatera att de flesta av oss har karaktär. Till och från. Mer eller mindre.

Min karaktär försvann ungefär samtidigt som Vanilla Ice och MC Hammer slog igenom hos den breda massan. Sedan dess har allt stadigt gått käpprätt åt helvete. Att jag i dagsläget inte väger 200 kilo med tillhörande diabetes och förhöjt kolesterol är inget mindre än ett Guds mirakel.

Likt många som står i vårdkö för en gastrisk bypass-operation är min stora svaghet sås. Kebabsås, bearnaisesås, dippsås, guchamolesås, vitlökssås och mer kebabsås. Mitt missbruk är av så extrema mått att jag gärna stänger in mig, allena, för att förlusta mig i dessa trögflytande kulinariska höjdpunkter. Jag håller stenhårt i dippskålen och bjuder motvilligt med mig av Guds nektar till min sambo. När mina flottiga och surkrämsdoftande fingrar jobbat sig ner i botten av chipspåsen, och de små flarnen av potatis inte längre håller måttet för att bära fram såsen till min suktande munhåla, häller jag helt sonika ner resterna i dippskålen, rör om, och äter det geggiga resultatet med sked. Som en förvrängd version av fil och flingor. Efter detta får jag lov att skamset smyga in på toaletten för att skölja ur de kladdiga såsresterna ur mitt skägg.

För några månader sedan tog jag ett beslut. Det skulle nu vara slut på den konstanta viktuppgången. Min spegelbild äcklade mig. Jag skulle dra ner på kolhydrater och äta sjuka mängder protein och fett. Jag skulle ta hälsosamma promenader efter barnen somnat. Jag skulle få Iggy Pops heroinkropp. Snabbt.

Hur gick det? Igår, när min sambo och yngsta son oskyldigt somnat in, satte jag mig framför TV:n med ett paket kolaglass. När jag efter några minuter tittade ner i förpackningen insåg jag till min stora förskräckelse att jag tryckt i mig närmare en liter glass. En liter. Besviken på mig själv borstade jag tänderna och kröp ner i sängen. Den fysiska ansträngningen att ta mig till sängen fick mig att bli andfådd och mitt hjärta att komma upp i arbetspuls.

Karaktär.

Meat is murder

Jag är en obotlig karnivor. En redig köttbit – gärna knappt tillagad – är alltid mumma att mumsa på. Till lunch blir det gärna en kebabsallad med extra kött och minimalt med grönsaker.

Min kvinna är vegetarian. Det betyder att vi äter en hel del från växtriket i hushållet till vardags. Till helgerna vill jag dock gärna lyxa till det med en blodig fransyska som tillagats på låg temperatur till det röda vinet. Jag kan utan problem trycka i mig närmare ett kilo av denna animaliska produkt under en kväll av djurisk njutning. Samuel brukar ha en del funderingar om varför vissa inte äter kött.

“Vegetarianer äter ju inte kött för att de tycker synd om djuren… men vi pappa, vi tycker inte synd om djuren. Vi älskar kött!” Så sant, så sant. Vi älskar att sätta tänderna i muskler.

Trots detta måste jag erkänna att City Gross’ kampanj för “Alltid nystyckat svenskt kött” kan bli lite magstarkt till och med för mig. Speciellt när de tryckt upp den stackars charkuteriansvariga kvinnan på en reklamvepa som mäter 15 x 15 meter där hon i sin famn håller råa bitar av nystyckat kadaver. På något underligt sätt påminner hennes hållning och det frireligiösa leendet på hennes läppar mig om foton i lokaltidningen på nyblivna mammor med sina nyfödda barn. City Gross-bebisen är dock ett riktigt missfoster och kanske inget som är så pass estetiskt tilltalande att man bör trycka upp det i ansiktet på sina kunder direkt vid ingången. Bilden kanske skulle fungera bättre i en informationskampanj om fostervattensprov.

Den sista färden

Såg just att tv4 skulle börja sända Bonde söker fru igen. Nu kan jag inte direkt säga att jag har järnkoll på programmet, men gick inte nyss säsong femtioelva? Hur många bönder av kvalitet kan det finnas kvar i vårt penisformade land? Har de grävt upp någon avdankad grisbonde från Lillhärdal helt utan social erfarenhet som under några veckor ska få äckla sig med tio nya mediakåta fjortisar med svarta leggings, vita seglarskor, svart skinnjacka och tuperade luggar? Satan vad jag längtar efter denna kulturella höjdpunkt i TV-sammanhang. Inte.

Five minutes alone

En del äldre människor får en tår i ögat och nostalgisk ton när de i romantiska ordalag talar om sin ungdom och om hur de drack spenvarm mjölk. Det är så sjukt äckligt att det vänder sig i min mage. Spyan sitter längst bak på tungan när jag visualiserar en skrynklig rosa spene på ett nymjölkat juver där sista droppen hänger kvar. Under står en gammal rostig hink som även använts till slask och spottkopp. I hinken ångar den spenvarma mjölken. Runt omkring surrar flugorna och i mjölken simmar gräddiga klumpar, små rester av tidigare innehåll i hinken och kanske lite av hud och päls. Doften av kornas avföring är överväldigande. Ungefär lika inbjudande som en finlandsfärjebuffé när man har vinterkräksjukan.

Så, ner med huvudet i hinken nu. Ta dig en munfull av spenvarm mjölk. Det var bättre förr.