Archive for the ‘Tips’ Category

Epic fail

Vissa av er kommer direkt att förstå varför namnet på handkrämen, och dess undertitel, är så fruktansvärt fel. Så fel. Tydligen har inte Rusta gjort kopplingen.

Nude nuns with big guns

Vi kanske är den sista familjen på jordens yta som fortfarande hyr fysiska filmer ibland. Den lokala videobutiken bjuder på ett brett utbud av film till ett sjukligt överpris. Dock kan man hyra tre filmer i en vecka för 120kr. Detta erbjudande leder i sin tur till problem då jag och min kvinna sällan fastnar för samma filmtitlar. Jag släntrar genast iväg till rysarhyllan och plockar fram det billigaste omslaget med infantila titlar som “Zombienazi”, “Evil alien vs. Zombie shark” eller “Zombie chicks under a communist moon”. Hon å sin sida stegar ledigt mot dramahyllan där hon omsorgsfullt plockar fram de mest pretentiösa titlarna – ofta iklädda omslag i gråtoner med suggestiva foton av människor i vardagssituationer och med så många utmärkelser från filmfestivalen i Cannes som möjligt uppe i hörnet. Jag skuttar sedan fram, glad i hågen och med förhoppning om en blodig kvällsunderhållning, med famnen full av hederlig film av explotationsart.

Sen följer överläggningen. Det ska dealas, det ska skrikas och slutligen är det alltid en av oss som tar till lipen för att få sin vilja igenom. Det händer allt som oftast att jag inte får min vilja igenom.

Det händer även ibland att jag faktiskt gillar filmerna hon väljer – trots att titlarna och omslagen ofta sätter fart på mina kräkreflexer. Här följer två guldkorn av alla chick flicks som jag aldrig någonsin skulle ha valt att lägga min dyrbara tid på att bevittna om det inte vore för att behålla husfriden.

Conviction (2010)

Med Hillary Swank, Sam Rockwell och Juliette Lewis

När Bettys bror fälls för mord börjar en 18 år lång kamp mot systemet. Övertygad om broderns oskuld börjar Betty studera juridik så att hon själv kan försvara sin bror i rättssalen!

En fantastiskt lågmäld film som dessutom är baserad på en sann historia. Ett fint porträtt av en kvinnas kamp mot ett korrupt och ruttet rättssystem.

Mother and Child (2011)

Med Annette Bening, Eileen Ryan, Samuel L Jackson och Naomi Watts

Tre kvinnor, mödrar och döttrar. 51 åriga Karen som vid 14 års ålder tvingades adoptera bort sin dotter Elizabeth, nu en moderlös, känslokall karriärkvinna. Lucy är en varm och öppen företagare och hustru. Hon kan dock inte ge maken det barn han så hett efterlängtar. Tre livsöden och tre separata historier som vävs samman i en ganska melankolisk berättelse. Ingen feelgoodfilm men en ack så minnesvärd liten sak.

Meat is murder

Jag är en obotlig karnivor. En redig köttbit – gärna knappt tillagad – är alltid mumma att mumsa på. Till lunch blir det gärna en kebabsallad med extra kött och minimalt med grönsaker.

Min kvinna är vegetarian. Det betyder att vi äter en hel del från växtriket i hushållet till vardags. Till helgerna vill jag dock gärna lyxa till det med en blodig fransyska som tillagats på låg temperatur till det röda vinet. Jag kan utan problem trycka i mig närmare ett kilo av denna animaliska produkt under en kväll av djurisk njutning. Samuel brukar ha en del funderingar om varför vissa inte äter kött.

“Vegetarianer äter ju inte kött för att de tycker synd om djuren… men vi pappa, vi tycker inte synd om djuren. Vi älskar kött!” Så sant, så sant. Vi älskar att sätta tänderna i muskler.

Trots detta måste jag erkänna att City Gross’ kampanj för “Alltid nystyckat svenskt kött” kan bli lite magstarkt till och med för mig. Speciellt när de tryckt upp den stackars charkuteriansvariga kvinnan på en reklamvepa som mäter 15 x 15 meter där hon i sin famn håller råa bitar av nystyckat kadaver. På något underligt sätt påminner hennes hållning och det frireligiösa leendet på hennes läppar mig om foton i lokaltidningen på nyblivna mammor med sina nyfödda barn. City Gross-bebisen är dock ett riktigt missfoster och kanske inget som är så pass estetiskt tilltalande att man bör trycka upp det i ansiktet på sina kunder direkt vid ingången. Bilden kanske skulle fungera bättre i en informationskampanj om fostervattensprov.

Produktplacering

Ack så jag älskar dystopisk litteratur. Ibland önskar jag nästan att världen ska gå under och att vi får leva som Mad Max och kriga i minimala 80-talstrikåer och köra tuffa strandbilar med spetsar och spjut.

Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 kommer inte ens i närheten av djupet och svärtan i min favoritbok Vägen. Språket är inte lika vackert och tillvaron långt ifrån lika hopplös som i Cormac McCarthys mästerverk. Dock är det en sjukt underhållande bok. Ingen startsträcka, ingen pretentiös samhällskritik (samhällskritiken finns där, men är inte högtravande) och inga språkliga krusiduller. Däremot innehåller den våld, smuts, ångest, klaustrofobi, kommunism, nazism, sektism och sataniska undertoner. Allt paketerat i ett postapokalyptiskt samhälle där människor i Moskva sökt skydd i det omfattande tunnelbanesystemet. Jag brukar inte läsa så mycket fantasy nu för tiden. Jag kan dock med lätthet erkänna att jag nu räknar dagarna tills uppföljaren kommer. Författaren har bakat in så många tuffa ingredienser att hans något taffliga språk är ursäktat och bortglömt. Bokhandlaren på stan lät igår meddela att boken blivit en månad försenad. Det gjorde ont. Läs mer här.

Till denna litterära läckerbit avnjuter jag gärna ett glas rött. Favoritvinet heter för tillfället Bolgarello. Systembolaget beskriver vinet som “Fruktig, kryddig doft med inslag av fat, mörka körsbär, plommon, mintchoklad och lakrits.”

Jag kan inte stoltsera med att jag känner alla dessa undertoner leka på min tungspets. Okultiverad som jag är har jag inte heller en susning om vad vinets undertitel Rosso Sangiovese betyder. Dock kan jag villigt erkänna att det mustiga mafiosovinet från Toscana är så gott att jag skulle kunna avnjuta det till frukost, lunch och middag. Skulle jag dricka det så ofta jag vill skulle jag redan efter någon vecka hamna på en parkbänk där jag tillsammans med likasinnade kan sitta och ljuga och gorma.

Efter varje tandborstning sköljer jag ur munhålan med en ordentlig klunk av detta livets nektar och sväljer ner det med en rysning av välbehag. 75kr på den statligt ägda vin-, sprit- och ölaffären. Ett klart underpris för själens balsam. Läs mer här.

Litterär pornografi

Att finna god och intressant litteratur är i dagsläget svårt. Varje gång jag är på mataffären för att inhandla föda brukar jag stanna upp några minuter vid pockethyllan. Väl där brukar jag surna till ordentligt och muttrande konstatera för mig själv, och för de stackars personerna som har oturen att stå för nära, att alla satans böcker på hyllan är kriminalromaner eller biografier av knarkande rockstjärnor som passerat bästföredatum. Båda genren engagerar och entusiasmerar mig ungefär lika mycket som en enorm infekterad böld placerad intill analöppningen. Om jag får läsa en baksida till om ytterligare ett ouppklarat mord där en numer pensionerad och luttrad kommissarie gör sitt bästa för att undvika en stroke när han i slutscenen flåsande jagar efter den personen man minst misstänkte i början av historien så går jag bärsärk med kundvagnen. Ska den litterära bajskorven sedan filmatiseras med en trött Rolf Lassgård i rollen som den motsträvige antihjälten och Persbrandt som den burduse sidekicken som bekämpar förenklade stereotyper ur valfri subkultur, i ännu en produktion av SVT bekostad av skattemedel, så måste jag allvarligt överväga den slutgiltiga vilan. Kanske kan Leif GW Persson slita sig från datorn i några år och inrikta sig på att återfå hälsan? Någonstans under skrivandet av all fiktionsprosa som behandlar brott och brottslingar, med tyngdpunkt på psykologiska och sociala faktorer och motiv, tappade han flåset och sin sexappeal. Bespara oss ännu en värdelös bästsäljare och uppsök ett löpband.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att massans smak kunde bli sämre än kriminalromaner. Nu senast lät jag dock blicken vandra nedåt i bokstället och gjorde en helt ny, lika fantastisk som förskräcklig, upptäckt. Låt mig presentera Läkarromaner från Harlequin. En hel uppsjö med böcker prydda av photoshopomslag som skriker budget, skapade för att fånga intresset hos socialt utsvultna och kärlekskranka hemmafruar och med en litterär verkshöjd som säkerligen får Days of our lives att framstå som rent Oscarsmaterial. Jag kan tänka mig att handlingen är lite som en fusion av Fråga doktorn och Playboy TV. En ren produkt, säkerligen skriven av fattiga surrogatmammor i utvecklingsländer fastkedjade vid skrivmaskiner från sent 1800-tal, för att stilla hungern hos de okultiverade romantiksuktande hypokondrikerna, bosatta i vita medelklassområden i valfri medelstor svensk stad, som inte nöjer sig med att drömma våta drömmar om hur de blir visade till förhörsrummet av en testosterondrypande Gunvald Larsson endast iförd kostymboxor och gagball.

Låter jag elitistisk? Aldrig.

New Morning, Changing Weather

Marknadsekonomin. Frihet att välja anser vissa. Frihet att bli förvirrad anser jag.

Jag ska ge mig ut på djupt vatten. Where no man has gone before. Den mystiska och för oss män dunkla världen av menstruationsskydd. “Köp bara normal!” brukar det ropas ungefär en gång i månaden innan jag beger mig till affären. Varje gång är mitt självförtroende på topp och jag tänker att det är lugnt. Varje gång går jag bet.

Väl på affären möts jag av hyllmeter och åter hyllmeter av diverse bindor, tamponger och trosskydd. Märkena är fler än ungarna hos en hel by med Laestadianer och färger och de olika koderna för uppsugningsförmåga är högst förvirrande. Det finns Always Ultra, Normal Ultra Freshness, Normal Silk, Freshelle, String normal, Normal Night, Tanga, Invisible, OB Fleur, OB Flour, Large, Small och Extreme Normal Plus. Sen finns det ännu fler. Med vingar och utan. Med dubbla vingar och med kardborreband. Jag hittar aldrig en som heter bara Normal.

Vore det inte bättre för alla om menstruationsskydd vore statligt subventionerat? En gång i månaden damp det ner ett paket i varje kvinnas postlåda. Ska det vara så att marknaden fritt ska få slåss om denna biologiska självklarhet? Profitera på kvinnor bara för att de är kvinnor? Det skulle vara enklare för alla om det fanns bare ett märke. Där allt hette Normal. Och allvarligt, string- och tangabinda, är inte det ungefär lika riskfyllt som att ta på sig en vargdräkt och bege sig till Älvdalens folkpark en lördagskväll?

Now that’s a beaver

Då de flesta människor som ska klippa en ny frisyr vänder sig till modemagasin och skvallerblaskor för att hålla sig à jour med det senaste inom hårtrender så får vi män som passerat bästföredatum när det kommer till hårkvalitet använda oss av googles bildsök för inspiration. Vi vill ju också förnya oss ibland. Jag har dock lite svårt att välja bland alla dessa kreativa kreationer.

Ska vi välja att kalla den här för en Nazihjälms combover? Tunnhåriga mäns svar på den ack så klassiska pottfrisyren. Lockande men ändå inte helt hundra. Det kan vara de högst otrevliga tredje riket-vibbarna som sätter käppar i hjulet. Ingen gillar en sur gammal SS general.

I likhet med den asiatiske mannen på bilden så gillar jag också The Misfits (anno 1977 till 1983). Måste tyvärr påpeka att kostymen gör att hans punkiga attityd inte känns helt trovärdig. I hemlighet föredrar han nog det senare Misfits som mer låter som valfritt skatepunkband. Devilock, I rip your eyes out of hell!

Roadkill combover. Hur man än vrider och vänder på den här frisyren så finns det verkligen ingenting, jag repeterar, ingenting som är okej. Väljer man att pryda sitt huvud med denna kreation borde man arkebuseras för brott mot mänskligheten. Den är en styggelse bland styggelser. Jag ifrågasätter starkt mannens psykiska hälsa. Jag tror vi alla kan vara överens om att han sällan får ligga. Erbjudanden lär inte dugga tätt. Han fick nog doppa senast vid Dackefejden.

Nä, jag tror det få bli Trumph style. Kamma lite hit, och lite dit och sen vända allt ut och in och bak och fram. Frisyren är så flippad att man kan se på den i timmar utan att förstå vad det är. Är det ett djur? Är det hö? Är det en exotisk växt från en ännu okänd kontinent? Är det en basker? Han skrattar gott hela vägen till banken. Ingen kommer någonsin att få veta sanningen om den mystiska tingesten som pryder hans knopp.

Run porky, run

Problemet med dagens unga är att deras litterära uppfostran har sviktat. De är uppvuxna på politiskt korrekta program och böcker. Byggare Bob, Teletubbies och Postis Per är så förbannat trevliga, miljömedvetna, pedagogiska och korrekta att spyan sitter i struphuvudet. Alla individer är bra som de är och inget de gör är fel. Denna högst liberala tanke är vad som i slutändan kommer att leda samhället i fördärvet.

Annat är det med oss äldre. Vi växte upp med skräcken. Moraliskt fostrande berättelser av Elsa Beskow visade oss att om man inte lärde sig skogens alla svampar utantill så fick man fan stryk. Brände man ner sin stuga som var formad som en hatt fick man gott bygga upp en ny, och sedan ändå riset få smaka. Nu när jag säger till Samuel att han “får riset smaka” så tror han att det är påsen med Jasminris som står i skafferiet.

Vore det inte bättre om Byggare Bob läxade upp Bandis med skiftnyckeln när han har sönder alla stenplattorna? För i ärlighetens namn blev det ju inte snyggare med en mosaik. Ska man verkligen uppmuntra förstörelse av andras egendom? Vi måste lära barnen att ta ansvar för sina handlingar. Inget motiverar en person som lite skam och fruktan.

Blodets Meridian

Tror aldrig jag har sett fram emot att läsa en bok mer än denna. Trots att det är en av Cormac McCartys tidigaste romaner så har den först nu, troligtvis efter framgångarna med Vägen och No country for old men, kommit ut i svensk översättning. Boken är av många ansedd som hans främsta. Kan dock aldrig i min vildaste fantasi tänka mig att den ska slå Vägen.

“Det är mitten av artonhundratalet. Ett gäng skalpjägare rör sig i gränstrakterna mellan USA och Mexico. Deras uppdrag är att döda krigförande apacher, men rätt snart ger de sig också på fredliga indianer, mexikanska soldater, oskyldiga civila mexikaner och egentligen alla som kommer i deras väg.”

En “vilda västern”-roman av en av de favorittippade författarna till 2010 års Nobelpris. Behöver jag säga att förväntningarna är astronomiska. Återkommer med recension efter jag läst klart och smält boken.

Filmtips

Efter en riktigt trevlig bystugefest a la glesbygdsfylla spenderades söndagen tillsammans med min Vårsol (som tjugotvååringen med suktande blick kallade min tjej när han försökte ragga upp henne på festen) och i bakfyllans tecken. Sovmorgonen, den första gemensamma sen Elijahs födelse, kändes som en riktig lyx.

På kvällen avnjöt vi en mycket bra film. Nu tänkte jag passa på att tipsa om just den filmen men också en annan som i handling är helt olik men där känslan som filmerna frambringar är liknande.



Vägen

Jag streckläste denna bok på en kväll. Efter att ha läst ut den sista sidan satt jag kvar helt apatisk i soffan en bra stund. Känslan i boken är tryckande. Som förälder kan man verkligen identifiera sig med pappan och hans kamp för att hålla sin son säker. USA är ett döende och brutalt land med gles population som tvingats in i barbari. Hopplösheten till trots, och näst intill obefintliga odds, kämpar han på utan egentligt mål förutom att hålla sig själv och barnet vid liv.

Filmen är så klart inte lika bra som boken. Trots detta är filmen genial och en starkt otrevlig (i positiv bemärkelse) upplevelse. Se den inte om du vill ha en gemytlig kväll med chips, läsk och trevligt umgänge.



Winter’s Bone

Att kalla Winter’s Bone för en underhållande film är lika missvisande som att kalla Vägen för en actionfilm. Det här är verkligen ingen “feelgoodfilm”. Handlingen kretsar kring sjuttonåriga Ree som lever i social misär tillsammans med sina två småsyskon och psykiskt frånvarande mor. Fadern, en lokal knarklangare och tillverkare, har pantsatt deras gård och ägor för att betala borgen. När han sedan inte dyker upp för rättegång måste Bree ge sig ut och söka bland de lokala knarkarna, tillverkarna och langarna.

Filmen är ett magnifikt porträtt av amerikansk glesbygd, sociala missförhållanden, inavel och white trash. Inte bara handlingen och personporträtten är fulländade. Fotot är en ren fröjd för ögat. Ett melankoliskt måste.

Både Winter’s Bone och Vägen är filmer där handlingen egentligen är av sekundär art. Som alla bra och minnesvärda filmer bygger de upp en stämning som kryper innanför skinnet och påverkar en på ett djupare sätt. Känslan hänger sedan kvar som en svart klump långt inne i bröstet.