Archive for the ‘Trevligt’ Category

Epic fail

Vissa av er kommer direkt att förstå varför namnet på handkrämen, och dess undertitel, är så fruktansvärt fel. Så fel. Tydligen har inte Rusta gjort kopplingen.

Ugly, but well hung

Vår samtid hyllar överklassen och dess levnadsvanor. På televisionen knarkar vi inredningsprogram, fastighetsprogram och livsstilsprogram där vi fördjupar oss i gourmémat och dyra mustiga viner. Svensson sitter varje vecka klistrad framför Solsidan där vi identifierar oss med den vita överklassen placerade i dyra lyxvillor vid kustbältet. Klädmodet för i år hyllar den ack så klassiska stilen “överklassunge som seglar med pappas tolva och sprutar Champagne på överförfriskade mediakåta fjortisar” – komplett med pikétröja och korta seglarshorts. Till detta ett par färgglada solglasögon som symboliserar att man trots alla ärvda pengar och silverskeden uppstucken långt upp i anus fortfarande är “helt wild and crazy”.

Nu har denna trend av statusstress krupit ner till de som anses tillhöra de allra lägsta kasten i vår samhällshierarki. Förra sommaren passerade jag förbi två redigt smutsiga parkbänksalkisar som satt hukade över en modern laptop med mobilt bredband. Då detta var en isolerad händelse viftade jag bort det som en engångsföreteele.

Idag gick jag förbi ett gäng om fyra överförfriskade uteliggare i övre medelåldern – med misskött munhygien, djupa ansiktsveck och slitna hårtoppar – som högljutt satt och diskuterade när de tagit sin senaste fix. De var bekvämt placerade på en träbänk i en grönskande park. Dryck till denna djupa konversation? En varsin Bacardi Breezer Tropical Orange. Listpris 19,90kr/styck och 4% alkoholstyrka.

Tydligen har Vodka Explorer fått stå tillbaka för det nya och fräscha. Snart börjar de ställa krav på att parkbänkarna måste vara vitmålade. Lite mer chabby chic. Ljust och fräscht.

Sons of Anarchy

Det är inte alla barn vars morfar glider in på en fet Harley Davidson när han ska hälsa på barnbarnen. Elijah brukar leka “Oh-Oh” (morfar) genom att brutalt köra omkring med sin trehjuling i lägenheten och med munnen frambringa motorljud som tveklöst skulle ge honom en hedersplats inom Hell’s Angels. Tips på present till hans tvåårsdag; en skinnväst med gängtillhörighetsmärke i barnstorlek eller en fet HD till hans far.

Ps. Jag skulle även nöja mig med den Kawasaki som Elijahs moster har, men som ni ser är min son lite mer kräsen. Man ser på hans besvikna min att det inte riktigt lever upp till hans standard. Vad kan jag säga, grabben har känsla för detaljer. Ds

Meat is murder

Jag är en obotlig karnivor. En redig köttbit – gärna knappt tillagad – är alltid mumma att mumsa på. Till lunch blir det gärna en kebabsallad med extra kött och minimalt med grönsaker.

Min kvinna är vegetarian. Det betyder att vi äter en hel del från växtriket i hushållet till vardags. Till helgerna vill jag dock gärna lyxa till det med en blodig fransyska som tillagats på låg temperatur till det röda vinet. Jag kan utan problem trycka i mig närmare ett kilo av denna animaliska produkt under en kväll av djurisk njutning. Samuel brukar ha en del funderingar om varför vissa inte äter kött.

“Vegetarianer äter ju inte kött för att de tycker synd om djuren… men vi pappa, vi tycker inte synd om djuren. Vi älskar kött!” Så sant, så sant. Vi älskar att sätta tänderna i muskler.

Trots detta måste jag erkänna att City Gross’ kampanj för “Alltid nystyckat svenskt kött” kan bli lite magstarkt till och med för mig. Speciellt när de tryckt upp den stackars charkuteriansvariga kvinnan på en reklamvepa som mäter 15 x 15 meter där hon i sin famn håller råa bitar av nystyckat kadaver. På något underligt sätt påminner hennes hållning och det frireligiösa leendet på hennes läppar mig om foton i lokaltidningen på nyblivna mammor med sina nyfödda barn. City Gross-bebisen är dock ett riktigt missfoster och kanske inget som är så pass estetiskt tilltalande att man bör trycka upp det i ansiktet på sina kunder direkt vid ingången. Bilden kanske skulle fungera bättre i en informationskampanj om fostervattensprov.

Produktplacering

Ack så jag älskar dystopisk litteratur. Ibland önskar jag nästan att världen ska gå under och att vi får leva som Mad Max och kriga i minimala 80-talstrikåer och köra tuffa strandbilar med spetsar och spjut.

Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 kommer inte ens i närheten av djupet och svärtan i min favoritbok Vägen. Språket är inte lika vackert och tillvaron långt ifrån lika hopplös som i Cormac McCarthys mästerverk. Dock är det en sjukt underhållande bok. Ingen startsträcka, ingen pretentiös samhällskritik (samhällskritiken finns där, men är inte högtravande) och inga språkliga krusiduller. Däremot innehåller den våld, smuts, ångest, klaustrofobi, kommunism, nazism, sektism och sataniska undertoner. Allt paketerat i ett postapokalyptiskt samhälle där människor i Moskva sökt skydd i det omfattande tunnelbanesystemet. Jag brukar inte läsa så mycket fantasy nu för tiden. Jag kan dock med lätthet erkänna att jag nu räknar dagarna tills uppföljaren kommer. Författaren har bakat in så många tuffa ingredienser att hans något taffliga språk är ursäktat och bortglömt. Bokhandlaren på stan lät igår meddela att boken blivit en månad försenad. Det gjorde ont. Läs mer här.

Till denna litterära läckerbit avnjuter jag gärna ett glas rött. Favoritvinet heter för tillfället Bolgarello. Systembolaget beskriver vinet som “Fruktig, kryddig doft med inslag av fat, mörka körsbär, plommon, mintchoklad och lakrits.”

Jag kan inte stoltsera med att jag känner alla dessa undertoner leka på min tungspets. Okultiverad som jag är har jag inte heller en susning om vad vinets undertitel Rosso Sangiovese betyder. Dock kan jag villigt erkänna att det mustiga mafiosovinet från Toscana är så gott att jag skulle kunna avnjuta det till frukost, lunch och middag. Skulle jag dricka det så ofta jag vill skulle jag redan efter någon vecka hamna på en parkbänk där jag tillsammans med likasinnade kan sitta och ljuga och gorma.

Efter varje tandborstning sköljer jag ur munhålan med en ordentlig klunk av detta livets nektar och sväljer ner det med en rysning av välbehag. 75kr på den statligt ägda vin-, sprit- och ölaffären. Ett klart underpris för själens balsam. Läs mer här.

Sleepless in Seattle

Igår förlorade jag en “Facebookvän”. Varför personen ifråga en gång la till mig är ett mysterium då jag aldrig under våra korta möten in real life känt någon vidare connection. Sedan dess har vi haft en hel del heta diskussioner, bland annat när jag attackerat Sverigedemokrater. Denna gång började det med att han hängde upp sig på att apan jag jämförde stadsarkitekten med inte hade något kollektivavtal. Han undrade vad det hade med apans kompetens att göra. Nu var det ju inte riktigt det som var poängen med att blanda in en blind apa i stadsplaneringen men jag begär inte att alla ska förstå exakt allt jag skriver. Bloggen kräver ibland ett visst mått av intellekt. I vredesmod skrev han sedan att han tyckte jag ägnade mig för mycket åt “allmänt jävla vänstergnäll” och att han därför sa upp vår bekantskap i den virtuella världen.

Bara för att klargöra två saker; bloggen heter Gubbgrinig och direkt till höger syns en stor bild på Karl Marx, författare till Kommunistiska manifestet, med vingar och gloria. Om inte det tydligt nog markerar att bloggen innehåller en hel del “allmänt jävla vänstergnäll” så vet jag inte hur jag ska profilera mig på ett tydligare sätt.

För att ytterligare förtydliga några saker. Är du svagsint Sverigedemokrat, inavlad hillbilly, Nationalsocialist eller bara av ovanligt lågt intellekt kommer jag även i framtiden att göra mig rolig på din bekostnad. Det är min blogg, min ventil och mina åsikter. Du väljer själv om du vill läsa eller redan nu “säga upp bekantskapen i den virtuella världen”. Vid närmare eftertanke får du gärna vänta och sedan säga upp den i vredesmod då jag trampat på en öm tå. Det är alltid kul att lyckas provocera.

Hittills har jag, vad jag vet, förlorat två virtuella vänner på grund av mina åsikter. Jag skulle tro att de kände sig träffade och kränkta av mina beskrivningar av Sverigedemokrater eller min lätt sarkastiska analys av “vandring i skog och mark”. De lär inte bli de sista. Då jag ibland försöker författa inlägg av lätt humoristisk art så får jag nog acceptera att vissa tar illa upp. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med mig själv.

Stuck in the middle with you

Men äntligen! Nu kan man inte bara köpa mat, dryck och regnkläder till ungarna på ICA Supermarket längre. Äntligen kan vi män som föredrar komfort och lågt pris framför modemedvetenhet och passform bära ett par jeans som återspeglar vår personlighet. Och det bästa av allt, vi kan köpa dem samtidigt som vi handlar 6-packet med folköl och påsen med chips inför fredagsmatchen.

Här har vi ett par jeans som signalerar maskulinitet, övervikt, frosseri, varghat, homofobi, jakt, svett, öl och total avsaknad av god smak. Chino – Du behöver inte ens prova, vilken storlek du än väljer kommer de att sitta katastrofalt. De matchar dina ingådda foppatofflor och din skjorta från 1986 i storlek XXL perfekt.

Vem har sagt att män inte vet hur man shoppar?!

Mongolism is the new black

Den senaste trenden inom nöjesindustrin tycks vara syndrom av olika art. Det som började så oskyldigt för ca 20 år sedan med Joelbitar har utvecklats till ett helt koncept. Vi får följa livet på gruppbostaden i En annan del av Köping samtidigt som vi får se Glada Hudikteaterns motgång och framgång i en väldigt fängslande serie. Autismspektrat utforskas i filmen I rymden finns inga känslor och svenska folket har tagit den lilla gulliga ICA-Jerry som riksmaskot. Inom en snar framtid kommer även filmen Hur många lingon finns det i världen och en tv-serie där människor med funktionsnedsättning ska testa olika jobb. Kromosomavvikelserna är fler än kanalutbudet.

Produktionsbolagen gnider sina giriga händer i upphetsning över möjligheterna i att exploatera retardismen. Möjligheterna är oändliga. Big Brother för människor med Downs syndrom. Deras förhöjda sexualdrift skulle göra att förnedringsteve når nya bottennivåer. Ensam Autist söker. Ett väldigt spännande koncept då autister milt sagt brukar ha svårt med det emotionella. Hål i väggen för Celebral Pares. Vem vet mest? för människor med Tourettes syndrom. Svaren skulle nog bli högst underhållande och förvåna även de tävlande.

Kändisar kommer att köa för att få bli fotograferade med en svagbegåvad på Bindefeldts mingelfester. Alla vill sola sig i glansen. Alla vill visa att de är så accepterande och fördomsfria. Svensson kan använda dessa människor som nya måttstockar i normalitet. Jämföra sig med de söta små mupparna och känna att deras eget beteende är så normalt. En naturlig fortsättning på den exploatering av idioti vi redan sett i dokusåpor och tävlingsprogram under flera års tid.

Min fråga blir när Paris Hilton “råkar” bli fångad på bild med en mongoloid i handväsksformat? Och när ska Fadde gå ut i kvällspressen och deklarera sin kärlek för Linda Hammar i Köping? Vi kanske får se ett “hemma hos”-reportage i Söndagsbilagan från gruppboendet när han flyttar in… Han och Tobbe dricker kaffe och en lätt svettig Fadde med stirrig blick förklarar att han äntligen har hittat rätt här i livet.

Now that’s a beaver

Då de flesta människor som ska klippa en ny frisyr vänder sig till modemagasin och skvallerblaskor för att hålla sig à jour med det senaste inom hårtrender så får vi män som passerat bästföredatum när det kommer till hårkvalitet använda oss av googles bildsök för inspiration. Vi vill ju också förnya oss ibland. Jag har dock lite svårt att välja bland alla dessa kreativa kreationer.

Ska vi välja att kalla den här för en Nazihjälms combover? Tunnhåriga mäns svar på den ack så klassiska pottfrisyren. Lockande men ändå inte helt hundra. Det kan vara de högst otrevliga tredje riket-vibbarna som sätter käppar i hjulet. Ingen gillar en sur gammal SS general.

I likhet med den asiatiske mannen på bilden så gillar jag också The Misfits (anno 1977 till 1983). Måste tyvärr påpeka att kostymen gör att hans punkiga attityd inte känns helt trovärdig. I hemlighet föredrar han nog det senare Misfits som mer låter som valfritt skatepunkband. Devilock, I rip your eyes out of hell!

Roadkill combover. Hur man än vrider och vänder på den här frisyren så finns det verkligen ingenting, jag repeterar, ingenting som är okej. Väljer man att pryda sitt huvud med denna kreation borde man arkebuseras för brott mot mänskligheten. Den är en styggelse bland styggelser. Jag ifrågasätter starkt mannens psykiska hälsa. Jag tror vi alla kan vara överens om att han sällan får ligga. Erbjudanden lär inte dugga tätt. Han fick nog doppa senast vid Dackefejden.

Nä, jag tror det få bli Trumph style. Kamma lite hit, och lite dit och sen vända allt ut och in och bak och fram. Frisyren är så flippad att man kan se på den i timmar utan att förstå vad det är. Är det ett djur? Är det hö? Är det en exotisk växt från en ännu okänd kontinent? Är det en basker? Han skrattar gott hela vägen till banken. Ingen kommer någonsin att få veta sanningen om den mystiska tingesten som pryder hans knopp.

Tack för kaffet

Nu går jag in på min sista vecka av föräldraledighet. För några veckor sedan kändes det vemodigt att den närmade sig sitt slut men nu, med nytt jobb och lite vårväder, känner jag mer förväntan. Tio och en halv månad, i mysbyxor och vällingfläckat wifebeaterlinne, orakad och smutsig, har verkligen sprungit förbi och snarare känts som tio och en halv vecka.

Innan jag gick hem på föräldraledighet tänkte jag på hur skönt och vilsamt det skulle bli. Hur många böcker jag skulle läsa och låtar jag skulle skriva. Andra föräldrar sa åt mig att det inte skulle bli någon semester direkt men jag slog dövörat till. De hade helt rätt. Föräldraledigheten är rent fysiskt och psykiskt det mest krävande jag någonsin tagit mig för. Missförstå mig inte. Det mysigaste, men definitivt det jobbigaste. Jag har aldrig hunnit med så lite.

Att ha fått ägna hela min vardag åt mina barn är något jag är väldigt tacksam för. Att kunna få leka och busa hela dagarna och inte behöva ägna hjärnan åt jobbrelaterade saker. Det känns som att jag har fått perspektiv på livet och växt mycket som förälder. Jag har alltid vetat att mina ungar är fantastiska. Men nu vet jag det ännu mer.

Vissa dagar har jag dock fått totalt psykbryt på de små demonerna. Ibland har det känts som att det bara varit gnäll, gråt och bråk. Lägenheten har varit ett totalt kaos av leksaker, smutskläder och matrester. Dessa dagar hade jag gärna smitit iväg till jobbet en stund. Bara några timmar för att starta om maskineriet.

Förutom att det nya jobbet känns väldigt spännande så ser jag fram emot att få komma ut “i samhället”. Att få träffa andra vuxna, ha intellektuella utmaningar och inte behöva ha konstant uppmärksamhet på två vildingar dygnet runt. Lite mindre kalsongkrig med plastsvärd, lite renare kläder och lite mer struktur kommer också att sitta fint.

Först ska jag dock njuta till fullo av den sista veckan. Det kommer att bli kaffe och promenad, kaffe och promenad och kanske lite kaffe och lek.

Ps. Jag ska kompensera för detta gulliga inlägg med ännu mer bitterhet… sen. Ds.