Archive for the ‘Uppväxt’ Category

Bad boy 4 life

20111122-200248.jpgNär jag sent på eftermiddagen släntrar in på skolan kommer en fröken fram och meddelar med låg och lite hemlighetsfull röst att hon “behöver prata lite med mig”. Genast får jag en klump av ångest i bröstet och jag hinner tänka “vad har jag nu gjort och vad ska mamma säga?!”. Sen kommer jag ihåg att det är min son som går i skolan. Jag kommer inte att få mitt beteende utvärderat och analyserat av någon nyutbildad och finnig lågstadielärare med rigorösa pedagogiska intentioner. Jag kommer inte att behöva sitta i baksätet och lyssna på min mors förmaningar gällande mina smått tvångsmässiga clownfasoner.

Alla säger att det var bättre förr. Att barnaåren är så kravlösa. Säger man så har man glömt “utvecklingssamtal” och “föräldrakvart”. Tack Jesus för att jag är vuxen.

Fotnot: Skjortan på bilden. We do not speak of it.

Getting high in the rock n’ roll high school

Då var dagen tillslut här. Samuel, min äldste son, har börjat skolan. Förvisso förskoleklass, den i folkmun så kallade “nollan”, men steget från dagis till förskoleklass är stort och steget mellan “nollan” och första klass är minimalt. Samuel var hellugn. Jag var märkbart nervös.

Nu börjar en tid av invecklade sociala spel. Många år av växtvärk, utveckling, lärande, biologisk förändring, grupprocesser, grupptryck, kärlek, hat, vänskap och intriger. Jag som vuxen ser själv tillbaka på tiden i grundskolan med en slags melankolisk känsla. Det är långt ifrån en enkel tid. Den konstanta pressen att passa in, att hela tiden bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Att bli dömd och döma andras personligheter. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på hur jag ibland blev behandlad i grundskolan. Det är ännu fler gånger jag tänkt på hur jag behandlat andra. Jag är långt ifrån stolt över allt jag sa och gjorde. Till mitt och andras försvar kan jag bara skylla på att vi var barn. Barn kan vara riktigt jävla elaka. De vet helt enkelt inte hur deras ord och handlingar påverkar andra människor. Eller så vet det, men saknar förmågan att riktigt förstå.

Min oro är självklart om jag har gjort Samuel redo för dessa prövningar. Är han stark nog att våga vara sig själv? Är han tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva klanka ner på andra? Han är verkligen ingen slagskämpe. När de övriga pojkarna ska brottas ställer sig Samuel gärna vid sidan av. Jag tror dock inte att det handlar om feghet. Feg är han inte. Han har aldrig problem att säga till någon om han tycker att personen ifråga beter sig illa. Han är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att man behandlar sina kompisar korrekt. Tyvärr är nog inte alla barn så.

Även om han är välutvecklad och duktig på att berätta vad han tycker, tänker och känner så är han fortfarande ett barn. Han är inte immun mot grupptryck. Han är inte immun mot andra barns åsikter. Han är ingen ängel som aldrig gör en fluga förnär. Han kommer att göra saker han senare kommer att ångra. Han kommer att få otrevliga upplevelser som han med viss sorg kommer se tillbaka på. Trots svårigheterna måste nog allt detta ske. Det är viktiga steg i utvecklingen till att bli en empatisk och sympatisk människa. Genom att uppleva toppar och dalar kommer han att få förståelse för hur andra påverkas. Hittills har hela världen snurrat kring honom. Nu kommer han att bli medveten om alla andras världar. Hur mycket jag än vill skydda honom från allt detta så måste jag nog bita ihop och låta honom ta små smällar emellanåt. Även om varenda cell i kroppen skriker av frustration.

Därmed inte sagt att jag tänker tolerera vad som helst. Det finns självklart en gräns för vad jag tänker utsätta mitt barn för. Går någon skitunge över den gränsen kan jag lova att de, och deras föräldrar, kommer att få med en skogstokig far att göra. Jag kan inte helt ignorera min beskyddarinstinkt. Ingen jävel ska få skada min bebis.

No country for old men

För att på ett övertygande sätt kritisera andra människor och deras olika egenheter krävs också att man har en viss självdistans. Nu är det självrannsakan som står på dagens agenda.

Jag har alltid i vuxen ålder hävdat att jag inombords känner mig som femton. Hur mycket sanning ligger det egentligen i detta uttalande? För att noggrant väga sanningshalten i påståendet har jag gjort en jämförande studie. Till helgen vankas det festivalbesök utsocknes. Två fäder lämnar sina kvinnor och barn, tar sitt pick och pack och beger sig till “lilla London” – Göteborg – för hårdrocksfestival. Sist jag gav mig av på en liknande resa var 11 år sedan. Jag var alltså inte 15, men nära nog. För att avgöra min egentliga ålder har jag valt tre områden som grund för empiri. Dessa är packning, färdmedel och boende.

År 2000 färdades jag och några vänner till vårt nordiska grannland Danmark för att uppleva den omtalade Roskildefestivalen. Jag tänkte i min enfald att Danmark är ju söderut – det är säkert skitvarmt. I packningen trängdes 3-4 kortärmade tröjor med 2 par kalsonger. Vi trängde sedan ihop oss i en fallfärdig Opel Kadett av äldre märke för att sträckåka ner till våra läspande fränder i söder. Väl på plats slängde vi upp ett gäng sunktält och gav oss sedan på ölen. Festivalen varade i en vecka.

Dagens datum. Den enorma bagen är full. I packningen återfinns ett mindre apotek med värktabletter, allergimedicin, resorb (gud nåde att man skulle bli bakfull), Imodium (jag vill ju inte bli gasig i magen när jag är borta från hemmet), plackers, topz och nässpray. Jag har med 4 par kalsonger, 4 par strumpor, 4 kortärmade tröjor, 1 varm tröja, 1 par shorts, 1 par jeans, 1 jacka, 1 rakapparat, 1 deodorant, 1 regnjacka, 1 par regnbyxor och 2 par skor och en bok (Rid inatt). Självklart även tandborste och tandkräm. Festivalen varar i två dagar.

Färdmedlet är en Toyota Avensis av modern årsmodell med komplett klimatanläggning och mp3-spelare – en bekväm familjekombi med dyr klädsel och gott om rum för benen. Boendet? 4-stjärniga Radisson Hotell i centrala Göteborg – komplett med kaklat badrum och lyxig frukostbuffé. Till detta avnjuter jag såklart ett mustigt rödvin av lagrad karaktär.

Kontentan? Jag är nog själsligt närmare 55 än 15. Sannolikheten att en femtonåring skulle packa ner plackers känns inte hög. Dagens självrannsakan är avklarad. Så, nu kan jag fortsätta att klanka ner på andra.

Feel good hit of the summer

Häromdagen publicerade kvällstidningarna nyheten att Ola Lindholm, programledare för barnprogrammet Wild Kids, lämnat urinprov som visat sig innehålla spår av kokain. Om det ligger någon sanning i detta bryr jag mig inte om att debattera. Av erfarenhet misstror jag dock i stort sett allt kvällstidningarna rapporterar. Men genast är moralpaniken igång hos alla förstoppade curlingföräldrar som till varje pris vill skydda sina barn mot all möjlig form av vad de anser vara ondska.

Jag är verkligen ingen drogliberal. Jag avskyr resonemangen kring legalisering och dess nyliberala motto “så länge det inte skadar någon annan”. Men allvarligt, skulle användandet av illegala substanser inom barnprogramsindustrin vara något sensationellt? Uppenbarligen har all dessa vettskrämda föräldrar aldrig satt sig djupare in i vilka program deras barn ser.

Pippi rökerTro de på allvar att Teletubbies kom till på Hem & Skolas årsmöte? Några mystiska figurer i mjukisdress med speglar på magen som springer, kryper och leker i en extremt färgglad kuliss och som tycker om att kramas och njuta av solen – som är ett jollrande bebisansikte? Herregud, det känns som om någon stoppat i mig ett halvkilo suspekta svampar när jag kollar in Barbapapa. Det är som en redig haschpsykos att bevittna hur den rosa blobben och hans familj ständigt förändras till olika figurer och former. Bumbibjörnarna tar till någon suspekt substans för att börja studsa. My little pony är talande hästar med moln och regnbågar intatuerade på ena skinkan. Listan kan göras lång.

Dr Snuggles är ett kapitel för sig. Han får hela sextiotalet med sin studentrörelse, hippiemusik och frigörelse att framstå som konservativ och torr. Människorna som skapade serien kan aldrig någonsin ha varit vid sina sinnens fulla bruk. De måste bokstavligen ha vadat runt i kola med en nål konstant i armvecket samtidigt som de puffade präriegräs från en gigantisk sjömanspipa och slickade syra från frimärken.

Hittills har vi insatta föräldrar blundat för att människorna i och bakom barnproduktionerna ibland tar till fredspipan för att få inspiration. Vi är glada och nöjda så länge ungarna uppskattar barnprogrammen. Så länge vi ibland får chans till 10 minuters vila för att ta tag i diskberget eller för att laga storkok så är vi duktiga på att ignorera mjölspåren under programledarnas näsor.

Ps. Då människor som hängs ut i kvällstidningarna sällan får en chans att bemöta anklagelserna utan att allt de säger förvrängs så har nu Ola startat en egen blogg. Där kan ni läsa svart på vitt vilka vidriga råttor till “journalister” som jobbar på dessa skitblaskor. Läs bloggen här. Om Ola är skyldig eller ej tar jag dock som sagt inte ställning till. Inte heller tycker jag att hans spår av narkotika i hans urinprov har något som helst nyhetsvärde. Ds.

Better living through chemistry

Jag tror att det var Platon som påstod att den enda sanna kärleken var den mellan män. Nu ska det tilläggas att de gamla grekerna inte alltid menade det vi idag kallar för den platoniska kärleken då de talade om denna kärlek utan att de allt för ofta ägnade sig åt gossekärlek av mer fysisk art. Det här inlägget ska inte handla om den fysiska sorten. Även om de homoerotiska undertonerna har varit många under bandets nu femtonåriga existens (jag tänker främst på hur jag efter Stefan Fröyens 20-årskalas vaknar upp med jubilarens mandom inom ca 2 decimeters radie stickandes ut ur ögat på en afrikansk trämask, och de gånger Markus Johansson vaknat upp i en dubbelsäng efter någon spelning och upptäckt att han är den lilla skeden till Andreas Thunmarkers stora sked) och att vi blott var gossar när vi startade. Inlägget behandlar istället den mer platoniska kärleken.

Alla behöver känna tillhörighet. En del blir skinheads, andra blir hip-hopare och några stackare börjar spela hockey eller innebandy. De som inte hittar någon tillhörighet blir knarkare och börjar sedan spela innebandy. De kanske skaffar en rosa skjorta, pagefrisyr och ett hårband som håller bak håret när de ska spela sin innebandy… Jag kommer ifrån ämnet.

Min tillhörighet blev redan 1996 bandet och mina bandkamrater. Sen dess har vi gnuggat oss mot varandra, både psykiskt och till viss del fysiskt, tills våra värderingar och ideal blivit gemensamma. Vi har tagit efter varandras bra och dåliga egenskaper. Vi accepterar varandras brister och har inga problem att kramas efter en konflikt. Mina bandkamrater har helt klart format den man jag är idag.

Nu är vi inte längre gossar. Inslagen av naket har helt klart minskat de senaste åren. Vi är alla ansvarstagande fäder och i stadiga förhållanden. Utan att bli allt för självgod måste jag nog hävda att vi blev väldigt fina exemplar.

Jag tänker absolut inte säga att kärleken mellan män är den enda sanna kärleken. Inte heller att den står över den mellan kvinna och man som Platon påstod. Men det här inlägget tillägnar jag mina bandkamrater och demonbröder. Kärlek på er gossar!

Självklart finns The Saigon Sickness på Spotify. Lyssna och njut!

Vive la révolution

För 25 år och två dagar sedan slog jag på TVn för att titta på barnprogram, Sköna söndag eller något annat 80talsprogram. Istället för tecknat, producerat i forna Östtyskland, rapporterade nyheterna att Sveriges stadsminister Olof Palme blivit mördad. Jag insåg, trots min ringa ålder, att detta var något av vikt. Jag sprang genast in och väckte mina föräldrar med nyheten. Jag har för mig att jag fick tjata ett bra tag innan de tog mig på allvar.

När jag var sju år insåg jag inte riktigt vilken förlust Olof Palmes död var. Det är först på sistone jag har insett hans vikt. Inte bara är han åter aktuell för att det imorgon är 25 år sedan han dog. Han som person känns extra aktuell i och med läget i Nordafrika och mellanöstern. När vår nuvarande utrikesminister talar i försiktiga termer, och passar sig noga för att välja sida mellan sinnessjuka diktatorer och förtryckta folkmassor för att inte rubba den finkänsliga ekonomiska balans som råder, skulle Olof Palme rätt ut sagt skitit fullständigt i konsekvenserna och öppet fördömt förtrycket och övergreppen. Han kallade Francodiktaturen för “Satans mördare” och den Tjeckiska regeringen för “Diktaturens kreatur”. Han jämförde USA:s bombning av Hanoi med övergreppen Nazisterna ägnade sig åt i Treblinka.

Jag och Palme har inte riktigt samma politiska ståndpunkt. Han tog avstånd från kommunismen och var uttalad materialist och trodde på marknadsekonomi. Han var dock en sann socialist i hjärtat. Han kritiserade Vietnamkriget öppet och deltog i demonstrationståg tillsammans med andra kritiker av USAs “utrikespolitik”. Även om han trodde på marknadsekonomin hade han förhoppningar om att staten skulle tämja marknaden. Han såg nog framför sig ett land där marknad och stat var i balans. “Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer”. Citatet av Palme är som hämtat ur Marx manifest.

Det är lätt att förhärliga, helgonförklara och hylla en död politiker. Vi behövde inte uppleva hur han föll offer för narcissism, blev överviktig och bekväm, och efter sin politiska karriär köpte en herrgård och blev godsherre och föreläsare på olika företagskonvent. Men frågan är om inte det politiska klimatet i Sverige hade varit lite mer spännande om Palme varit vid liv. Han skulle nog ha ett och annat att säga om hur Carl Bildt sköter utrikespolitiken. Han skulle nu, precis som förr, fungera som en vitamininjektion i de trötta riksdagsdebatterna. Han skulle inte hylla Moderaternas skatteavdrag och rut- och rotbidrag som andra smygaristokrater i dagens Socialdemokrati. Han skulle inte ha några problem med att påpeka vad Moderaterna är – ett högerparti som gynnar de rika. Han skulle ha påpekat att USA:s krig i Irak och Afghanistan inte handlar ett skit om demokrati, massförstörelsevapen och terrorism utan bara om att kontrollera de minskande lagren av fossila bränslen. Han skulle säkert berättat om hur media fördummar folket med ointelligent rapportering om totalt oviktiga händelser. Han skulle ha belyst Israels övergrepp mot Gazas befolkning.

Och vi ska tro på att han sköts av en alkoholiserad galning helt utan politiska motiv? Troligt…

Eller så skulle han ha blivit trött och fet. Det får vi dock aldrig veta.

Run porky, run

Problemet med dagens unga är att deras litterära uppfostran har sviktat. De är uppvuxna på politiskt korrekta program och böcker. Byggare Bob, Teletubbies och Postis Per är så förbannat trevliga, miljömedvetna, pedagogiska och korrekta att spyan sitter i struphuvudet. Alla individer är bra som de är och inget de gör är fel. Denna högst liberala tanke är vad som i slutändan kommer att leda samhället i fördärvet.

Annat är det med oss äldre. Vi växte upp med skräcken. Moraliskt fostrande berättelser av Elsa Beskow visade oss att om man inte lärde sig skogens alla svampar utantill så fick man fan stryk. Brände man ner sin stuga som var formad som en hatt fick man gott bygga upp en ny, och sedan ändå riset få smaka. Nu när jag säger till Samuel att han “får riset smaka” så tror han att det är påsen med Jasminris som står i skafferiet.

Vore det inte bättre om Byggare Bob läxade upp Bandis med skiftnyckeln när han har sönder alla stenplattorna? För i ärlighetens namn blev det ju inte snyggare med en mosaik. Ska man verkligen uppmuntra förstörelse av andras egendom? Vi måste lära barnen att ta ansvar för sina handlingar. Inget motiverar en person som lite skam och fruktan.

Gates of Blashyrkh

Kan inte direkt säga att jag är speciellt patriotisk som person. Jag har aldrig känt ett behov av att uttrycka min kärlek varken för landet vi bor i eller bygden jag växte upp i. Med SD i riksdagen och Svenssonfascismen på frammarsch känner jag snarare tvärtom.

Kesudalen i Funäsdalsfjällen, Jämtland, är undantaget. Trots att jag spenderat tid där i stort sett varenda sommar sen födseln så förundras jag fortfarande över hur vackert det är. Jag kan ligga vaken på nätterna och verkligen längta efter att få vara uppe på “Tuvtoppen” eller vid “Fallet” och blicka ut över vidderna. Utsikten och den totala avsaknaden av folkmassor kan bli så överväldigande att känslan blir melankolisk. Det går inte att se sig mätt.

Då hemmen, bostadsorter och familjeuppsättningar har förändrats har alltid Kesudalen varit konstant. Den fasta punkten.