I have a feeling we’re not in Kansas anymore

This entry was posted on Friday, 15, July, 2011

Att jag drog nummer 13 i det genetiska lotteriet har jag redan listat ut. Fiskvikarna presenterade sig tidigt för att sedan i rasande tempo erövra resten av skalpen. Det närmaste jag nu kommer ett frisörbesök är mitt dagliga möte med rakapparaten då jag snabbt skalar bort det lilla hår som de få överlevande hårsäckarna fortfarande producerar. Det sorgliga resultat som sedan töms ur i handfatet liknar snarare damm och smuts än kroppsbehåring. Det är bara att inse att jag i alla fall hade några år då jag såg duglig ut. Några år med en gyllene hårman. Några år av väl fungerande metabolism. De är nu borta. Kvar är bara den dagliga kampen för att inte totalt förlora kontroll över det fysiska.

Precis när jag inte trodde att det kunde bli värre så var den allsmäktige Jehova, eller någon annan gudom man kan beskylla, framme för att spela mig ännu ett spratt. Till min förfäran upptäckte jag att de förlorade hårsäckarna från skalpen letat sig ner till mina öron. Tre stycken centimeterlånga hårstrån krönte nu mina nosferatuliknande fladdermusöron. Jag har även hört att det enda som aldrig slutar att växa är näsan och öronen. Då mina öron redan är lätt överdimensionerade känns detta som ett hån mot allt vad som kan kallas rättvisa och balans. Jag ser framför mig ett liv av konstant växande öron och ökande kroppsbehåring på visuellt framträdande kroppsdelar.

Förra söndagen hade jag, precis som alla andra förvuxna hårdrockare med familj, kombi och slitna hårtoppar, laddat upp med snacks och intagit soffläge för att i lugnan ro spendera några timmar av nostalgi framför tv:n. Det vankades “The big four” med Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Jag tror inte jag var den ende som tyckte att det var ganska skönt att slippa stå där och svettas med tusentals fulla och dryga metallskallar. Dessutom är det alltid skönare med mjukisbyxor och wifebeaterlinne än tighta jeans och urtvättad hårdrockströja. Då Megadeth var först ut, och mitt intresse för denna grupp milt kan beskrivas som svalt, intog jag framstupa sidoläge för att ta en kort gubblur på sofflocket. Jag vaknade några timmar senare och insåg att jag inte bara sluppit se Megadeth utan att jag även missat både Anthrax och Slayer. Vilken rebell.

När Metallica kom ut på scenen insåg jag att det nu är snart 20 år sedan jag bevittnade dem live. 20 god damn år. Det förklarar inte bara bandets svikande hårlinjer och ökade kroppsomfång utan även mitt öronhår. Det är tur att jag har mitt extrema intellekt och min charm att falla tillbaka på. I’m bringin’ sexy back.

The Devil stole the beat from The Lord

This entry was posted on Friday, 08, July, 2011

Inom den kaosgnostiska satanismen jämställer man som jag förstått det ibland Pan med Satan/Lucifer. Alla som vänder sig till denna form av alternativ religionsuppfattning verkar också anse att det är en specifik genre som passar bäst till deras antikosmiska trosuppfattning, nämligen Black Metal. Jag skulle vilja påstå att om Pan är densamme som Satan så borde ju den ondaste musikformen rent logiskt vara panflöjtsmusik. Några som förstått detta är det gäng av kringkuskande satanister som, utklädda till amerikanska urinvånare, reser runt mellan olika marknader och tillställningar under sommarhalvåret och gör livet surt för oss alla med en tillstymmelse till musikkännande. Det har hänt mer än en gång att jag intet ont anande kommit gående med familjen i lugnan ro för att i nästa sekund bli audiellt våldtagen av “My heart will go on”, från skandalfilmen Titanic. Inte framförd med svulstigt utdragna toner av Celine Dion, vilket är hemskt nog, utan med hjälp av denna styggelse till träinstrument, spelat till en tafflig karaokebakgrund och hanterat av någon individ i fransjacka och fjäderskrud som troligtvis är lika bevandrad i indianernas tradition som Leif GW Persson är i grundläggande näringslära.

Det enda som är värre än ledmotivet till båtfilmen är de fåtalet gånger jag hört panflöjtsversionen av Whams “Last Christmas”. Den får mig på allvar att vilja rasera allt vad civilisation heter – omkullkasta alla rådande normer och värderingar och låta allt börja om allt från början. Destroy, erase, improve. Kanske är det just vad kaosgnosticisterna vill?

Inför min första sons födelse skulle alla blivande föräldrar träna sig i att slappna av inför förlossningen. Självklart hade de omtänksamma barnmorskorna laddat upp med avslappningsmusik av rang. Panflöjt. Självklart till exotiska ljud av porlande vatten och regnskog. Jag såg mig omkring i rummet under avslappningsövningarna. De flesta hade ett avspänt ansiktsuttryck. Man kunde se att deras kropp och sinne var i balans, hur de blivande mammorna knappt kunde vänta till det förlösande ögonblicket, och hur musiken vidrörde själen på de blivande papporna och väckte en uråldrig beskyddarinstinkt. De var ett med naturen och sin animal spirit guide.

Själv ville jag skrika av ren frustration. Jag ville att de som spelade på skivan, skivbolaget som gett ut den, affären som sålt den och framför allt barnmorskan som spelade upp den skulle få betala ett högt pris för sin avsaknad av musiköra. Jag ville ta tag i min stol, kasta den genom fönstret, hoppa ut i det fria och glömma allt vad förlossning och ansvarstagande föräldraskap innebar. Varenda cell i kroppen skavde av panflöjtens dova och mjuka toner. Det mina vänner, är ett sant bevis på djävulens makt över köttet.

Return to planet of the apes

This entry was posted on Tuesday, 05, July, 2011

Lennart Carlström. Hur kunde jag missa denna individ?

Låt oss gemensamt syna Lennarts CV och se vad han erbjuder för erfarenhet åt vår gemensamma samhällsutveckling. Lennart Carlström sitter sedan 2010 i Härnösands kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Förutom att detta gör honom till en inskränkt hillbilly så påstår han sig även vara född som Shaman. Ni vet hoppa på ett ben, skaka med maracas, frambringa hummande ljud, samtala med andeväsen, ha låtsaskompisar i djurformer, röka präriegräs i fet fredspipa och äta sig lätt överviktig på friterad mat. Shaman.

Lennart nöjer sig dock inte med att skinna andra svagsinta människor med sitt kvacksalveri via telefon för 19,90 i minuten. Nej, han bjuder även på anekdoter om sina närkontakter med UFOn för alla som orkar lyssna. Han har publicerat en artikel om dessa “fyra helt otroliga möten” på det högst suspekta nätmagasinet blaskan.nu. Han avslutar den flera sidor långa, redigt störda haschpsykosen, med raden “Två mycket trovärdiga vittnen finns för den som forskar seriöst.” För det första så finns det ingen seriös forskare som skulle ta i Lennart med tång. För det andra tvivlar jag på att Lennart rör sig i kretsar där “mycket trovärdiga vittnen” existerar.

Grattis ni ca 6% av Sveriges röstande befolkning. Vi lägger till ännu en suspekt kvacksalvare – med ett ekande tomrum i huvudet – på listan av ignoranta grobianer ni har röstat fram till Sveriges styrande skikt. Kromosomavvikelse vs. samhällsutveckling, 1-0.

The Clan of the Cave Bear

This entry was posted on Sunday, 26, June, 2011

De har gjort det igen. Ännu en gång har Sveriges mest omtalade och flitigaste organisation av nationalsocialister tagit paus från sin misshandel av invandrare, homosexuella och vänstermänniskor för att umgås i goda vänner lag. Denna gång var det dock ingen homoerotisk utflykt i skog och mark i bästa Brokeback Mountain-anda som stod på agendan. Denna gång var det bullbak, powerpoint-presentationer och förvriden vetenskap som stod på schemat. De så kallade Aktivistdagarna gick denna gång under parollen “Att leva som Nationalsocialist” och en mängd kompetenta föreläsare inom ämnet hade anmält sig som talare. De avhandlade sedan ämnen som “Grundläggande näringslära” och “Uppträdande på gatan” innan det var dags för en ung dam som vi i sammanhanget kan kalla “Ilsa” att föreläsa om “Familjens roll i kampen”. Hennes grundläggande tes, som hon säkerligen baserar på många års objektiv forskning inom området, var att den moderna svenska mannen förstörts av feminismen. Hon menade på att den sexuella drivkraften försvunnit mellan män och kvinnor då männen inte längre strider för kvinnan. Då svenska män därför numer utsöndrar östrogen istället för testosteron söker sig kvinnorna till mer “manliga rasfrämlingar”. Allt detta sker enligt Ilsa “ivrigt påhejat av systemet”. Ilsas slutsats var att “våra män måste återerövra den nordiska kvinnan”. Så intressant.

Något som nationalsocialisterna inte talar högt om är att det existerar andra alternativ. För er kvinnor som inte vill bli klubbade i huvudet med en påk och sedan släpade in i grottan av en testosterondrypande nynazist kan jag starkt rekommendera andra politiska ideologier. Ni behöver inte ens röra er så långt till vänster som eder skribent för att finna en något sundare kvinnosyn. Till och med Moderaterna har nog insett att ett jämställt samhälle är att föredra framför ett stenålderssamhälle – även om vi är rungande oense om vägen dit.

Då jag starkt betvivlar att grobianerna inom denna rörelse är kapabla att upprätthålla koncentration i mer än fem minuter kan man ju alltid hoppas på att Ilsas budskap inte gått fram. Om det nu råkade vara någon med en hjärna större än en valnöt på plats i åhörarskaran kan man ju alltid hoppas på att han riktar sin nyvunna kunskap och tillgjorda “manlighet” mot de inom rörelsen befintliga kvinnorna. Släpp för guds skull inte ut Ilsa och hennes gelikar i samhället. Låt dom stanna i närheten i grottan där de kan samla rötter och örter och trånande invänta återkomsten av sina män.

Good old Christian values

This entry was posted on Saturday, 25, June, 2011

Barn. Den äldre kan verkligen driva en till vansinne med sitt eviga snackande. Munnen går oavbrutet. Orden pepprar hål i ens medvetande likt tysk luftvärnseld. Den yngre är ett kapitel för sig. Hur han ställer sig i sängen, drar ner blöjan, och med ett hånflin kissar ner madrassen för att markera sin ovilja att sova. Att han aldrig, trots ganska hård verbal tillrättavisning, kan låta bli att fingra på en MacBook Pro. Han ska nödvändigtvis vakna 05.30 och kräva blöjbyte och “maa” (macka och hotellfrukostbuffé). Han har de senaste månaderna låtit som en tbc-sjuk åttioåring på nätterna vilket satt sig på hela familjens humör. Ganska ofta är de dessutom i luven på varandra. De två.

Ändå måste jag fråga mig hur en trettiotvåårig tönt från den tragiska ursäkten till samhälle, Sveg, kan ha fått så välartade och underbara skitungar. Titta nyss in i deras rum och en närmast frireligiös känsla kom över mig när jag betraktade deras aktiviteter. Samuel satt med gamnacke böjd över sitt Nintendo DS och var så engagerad i en “bakuganfight” att hans beteende närmast kan liknas vid autistiskt. Elijah satt prydligt framför sitt skrivbord där han med enorm koncentration lekte någon invecklad lek med flertalet leksaksbilar av olika färger och former. Två så totalt olika individer.

Trots deras ringa ålder kan jag redan nu se skarp intelligens och eftertanke i deras ögon. De har redan lärt sig det sociala spelet och vet hur man bemöter olika typer av människor. De har inga problem med att uttrycka känslor. De uppskattar litteratur i alla dess former. De skriker inte efter leksaker och godis när vi handlar. De är hjälpsamma och omtänksamma. De tycker om att pussa och krama sin far (Samuel är även väldigt förtjust i att “polera flinten”).

Suck. Det måste vara sömnbristen som gör mig så sentimental och gråtmild. Snart kommer väl Malou von Sivers att rekommendera min blogg som “månadens läsning”. Kanske hon bjuder in mig till sin soffa för att ha djupa diskussioner kring den moderna mannen och pretentiösa analyser av fadersrollen i dagens föränderliga samhälle. *paus för spya*

Nu klättrar den äldre på mig. På en minut har han avverkat ca 3500 ord och en femtioårig akademikers totala vokabulär. Han vill att vi ska köra en strid med hans Bakugangubbar. Jag är sjukt osugen. Men jag lär väl bjuda till.

Ugly, but well hung

This entry was posted on Tuesday, 21, June, 2011

Vår samtid hyllar överklassen och dess levnadsvanor. På televisionen knarkar vi inredningsprogram, fastighetsprogram och livsstilsprogram där vi fördjupar oss i gourmémat och dyra mustiga viner. Svensson sitter varje vecka klistrad framför Solsidan där vi identifierar oss med den vita överklassen placerade i dyra lyxvillor vid kustbältet. Klädmodet för i år hyllar den ack så klassiska stilen “överklassunge som seglar med pappas tolva och sprutar Champagne på överförfriskade mediakåta fjortisar” – komplett med pikétröja och korta seglarshorts. Till detta ett par färgglada solglasögon som symboliserar att man trots alla ärvda pengar och silverskeden uppstucken långt upp i anus fortfarande är “helt wild and crazy”.

Nu har denna trend av statusstress krupit ner till de som anses tillhöra de allra lägsta kasten i vår samhällshierarki. Förra sommaren passerade jag förbi två redigt smutsiga parkbänksalkisar som satt hukade över en modern laptop med mobilt bredband. Då detta var en isolerad händelse viftade jag bort det som en engångsföreteele.

Idag gick jag förbi ett gäng om fyra överförfriskade uteliggare i övre medelåldern – med misskött munhygien, djupa ansiktsveck och slitna hårtoppar – som högljutt satt och diskuterade när de tagit sin senaste fix. De var bekvämt placerade på en träbänk i en grönskande park. Dryck till denna djupa konversation? En varsin Bacardi Breezer Tropical Orange. Listpris 19,90kr/styck och 4% alkoholstyrka.

Tydligen har Vodka Explorer fått stå tillbaka för det nya och fräscha. Snart börjar de ställa krav på att parkbänkarna måste vara vitmålade. Lite mer chabby chic. Ljust och fräscht.

No country for old men

This entry was posted on Thursday, 16, June, 2011

För att på ett övertygande sätt kritisera andra människor och deras olika egenheter krävs också att man har en viss självdistans. Nu är det självrannsakan som står på dagens agenda.

Jag har alltid i vuxen ålder hävdat att jag inombords känner mig som femton. Hur mycket sanning ligger det egentligen i detta uttalande? För att noggrant väga sanningshalten i påståendet har jag gjort en jämförande studie. Till helgen vankas det festivalbesök utsocknes. Två fäder lämnar sina kvinnor och barn, tar sitt pick och pack och beger sig till “lilla London” – Göteborg – för hårdrocksfestival. Sist jag gav mig av på en liknande resa var 11 år sedan. Jag var alltså inte 15, men nära nog. För att avgöra min egentliga ålder har jag valt tre områden som grund för empiri. Dessa är packning, färdmedel och boende.

År 2000 färdades jag och några vänner till vårt nordiska grannland Danmark för att uppleva den omtalade Roskildefestivalen. Jag tänkte i min enfald att Danmark är ju söderut – det är säkert skitvarmt. I packningen trängdes 3-4 kortärmade tröjor med 2 par kalsonger. Vi trängde sedan ihop oss i en fallfärdig Opel Kadett av äldre märke för att sträckåka ner till våra läspande fränder i söder. Väl på plats slängde vi upp ett gäng sunktält och gav oss sedan på ölen. Festivalen varade i en vecka.

Dagens datum. Den enorma bagen är full. I packningen återfinns ett mindre apotek med värktabletter, allergimedicin, resorb (gud nåde att man skulle bli bakfull), Imodium (jag vill ju inte bli gasig i magen när jag är borta från hemmet), plackers, topz och nässpray. Jag har med 4 par kalsonger, 4 par strumpor, 4 kortärmade tröjor, 1 varm tröja, 1 par shorts, 1 par jeans, 1 jacka, 1 rakapparat, 1 deodorant, 1 regnjacka, 1 par regnbyxor och 2 par skor och en bok (Rid inatt). Självklart även tandborste och tandkräm. Festivalen varar i två dagar.

Färdmedlet är en Toyota Avensis av modern årsmodell med komplett klimatanläggning och mp3-spelare – en bekväm familjekombi med dyr klädsel och gott om rum för benen. Boendet? 4-stjärniga Radisson Hotell i centrala Göteborg – komplett med kaklat badrum och lyxig frukostbuffé. Till detta avnjuter jag såklart ett mustigt rödvin av lagrad karaktär.

Kontentan? Jag är nog själsligt närmare 55 än 15. Sannolikheten att en femtonåring skulle packa ner plackers känns inte hög. Dagens självrannsakan är avklarad. Så, nu kan jag fortsätta att klanka ner på andra.

Sons of Anarchy

This entry was posted on Monday, 13, June, 2011

Det är inte alla barn vars morfar glider in på en fet Harley Davidson när han ska hälsa på barnbarnen. Elijah brukar leka “Oh-Oh” (morfar) genom att brutalt köra omkring med sin trehjuling i lägenheten och med munnen frambringa motorljud som tveklöst skulle ge honom en hedersplats inom Hell’s Angels. Tips på present till hans tvåårsdag; en skinnväst med gängtillhörighetsmärke i barnstorlek eller en fet HD till hans far.

Ps. Jag skulle även nöja mig med den Kawasaki som Elijahs moster har, men som ni ser är min son lite mer kräsen. Man ser på hans besvikna min att det inte riktigt lever upp till hans standard. Vad kan jag säga, grabben har känsla för detaljer. Ds

Nude nuns with big guns

This entry was posted on Thursday, 09, June, 2011

Vi kanske är den sista familjen på jordens yta som fortfarande hyr fysiska filmer ibland. Den lokala videobutiken bjuder på ett brett utbud av film till ett sjukligt överpris. Dock kan man hyra tre filmer i en vecka för 120kr. Detta erbjudande leder i sin tur till problem då jag och min kvinna sällan fastnar för samma filmtitlar. Jag släntrar genast iväg till rysarhyllan och plockar fram det billigaste omslaget med infantila titlar som “Zombienazi”, “Evil alien vs. Zombie shark” eller “Zombie chicks under a communist moon”. Hon å sin sida stegar ledigt mot dramahyllan där hon omsorgsfullt plockar fram de mest pretentiösa titlarna – ofta iklädda omslag i gråtoner med suggestiva foton av människor i vardagssituationer och med så många utmärkelser från filmfestivalen i Cannes som möjligt uppe i hörnet. Jag skuttar sedan fram, glad i hågen och med förhoppning om en blodig kvällsunderhållning, med famnen full av hederlig film av explotationsart.

Sen följer överläggningen. Det ska dealas, det ska skrikas och slutligen är det alltid en av oss som tar till lipen för att få sin vilja igenom. Det händer allt som oftast att jag inte får min vilja igenom.

Det händer även ibland att jag faktiskt gillar filmerna hon väljer – trots att titlarna och omslagen ofta sätter fart på mina kräkreflexer. Här följer två guldkorn av alla chick flicks som jag aldrig någonsin skulle ha valt att lägga min dyrbara tid på att bevittna om det inte vore för att behålla husfriden.

Conviction (2010)

Med Hillary Swank, Sam Rockwell och Juliette Lewis

När Bettys bror fälls för mord börjar en 18 år lång kamp mot systemet. Övertygad om broderns oskuld börjar Betty studera juridik så att hon själv kan försvara sin bror i rättssalen!

En fantastiskt lågmäld film som dessutom är baserad på en sann historia. Ett fint porträtt av en kvinnas kamp mot ett korrupt och ruttet rättssystem.

Mother and Child (2011)

Med Annette Bening, Eileen Ryan, Samuel L Jackson och Naomi Watts

Tre kvinnor, mödrar och döttrar. 51 åriga Karen som vid 14 års ålder tvingades adoptera bort sin dotter Elizabeth, nu en moderlös, känslokall karriärkvinna. Lucy är en varm och öppen företagare och hustru. Hon kan dock inte ge maken det barn han så hett efterlängtar. Tre livsöden och tre separata historier som vävs samman i en ganska melankolisk berättelse. Ingen feelgoodfilm men en ack så minnesvärd liten sak.

Employee of the month

This entry was posted on Tuesday, 07, June, 2011

Juha Veikko Valjakkala, dömd för de brutala Åmselemorden 1988, har spenderat ungefär 20 år av sitt liv i finskt fängelse. Han ansågs av Umeå tingsrätt skyldig till att ha avrättat en far och hans femtonåriga son med ett varsitt skott i huvudet. Mamman i familjen slog han ihjäl med hagelgeväret innan han skar halsen av henne. Under tiden som fånge genomförde han flertalet flyktförsök, bland annat 1994 då han tog en lärare som gisslan när han desperat flydde från lagens långa arm.

2009 fick någon intelligent individ inom det finska rättssystemet, säkerligen en människokännare av rang, den geniala idén att Juha sonat sitt brott och borde återintegreras i samhället.

Natten mot söndag greps Juha, som numer går under namnet Nikita Joakim Fouganthine, på en bar i Helsingfors då han viftade med ett vapen. Vi som alla nu trodde att han förbättrat sig under sin tid som frihetsberövad. Han som ser ut som en riktig sympatisk mönstermedborgare på fotot…